Förkylning och vårdeppression.

Det är mycket bra som har hänt den senaste tiden. Jag har fått jobb, typ gått och skaffat pojkvän (vad nu det ska vara bra för ;D). Det är väl kanske bara det. Jo, jag fick häromdagen reda på att det ser ut som att jag kommer kunna få visum för den skolan jag vill börja på i höst. Nu gäller det bara att fixa intervjun och få skolan godkänd av CSN, men det största problemet verkar vara ur vägen vilket känns skönt. Jag ska dit på fredag då det har en ”öppen lektion” för folk som vill söka in till skolan och se lite vad det är för stämning och nivå på lektionerna osv. Jag ska även då träffa läraren som jag haft kontakt med för att prata lite ytterligare om diverse visa relaterade ämnen.

Jag har lov! Det borde räcka som anledning till att vara utom sig av lycka! Ledighet, hallelujia! Nu är jag inte så pass ledig som jag skulle vilja, men behöver man pengar måste man jobba för det. Det känns bra att få anstränga sig lite för att få pengar och inte bara leva som en ignorant student och slösa CSN pengar. Dags att bli lite vuxen och ta ansvar. Lycka till Sanna! Det där med ansvar har väl aldrig varit min specialitet. Inte det att jag har vidare problem med ansvar i sig, utan mest det att min planeringsförmåga och att hålla saker isär som sätter käppar i hjulet. Tidsoptimism och perfektionist som har allmänt för höga krav på sig själv. Men utan höga krav kommer man ingen vart, lite driv måste man ha annars mår man dåligt. Jag verkar dock må dåligt vilket som.

Jag tror att det det devis är förkylningen jag gått och skaffat mig som gör att jag blir lite extra känslig och gråtmild. Sen att det går PISS på jobbet göt inte saken lättare. Jag fick häromdagen ett kort som jag kan ta gästernas beställningar på, men gjorde såklart misstaget att knappa in en öl-picha istället för ett ölglas när jag skulle ta beställning vilket resulterade i att min senpai tog mitt kort tillbaka och sedan dess kan jag bara ta beställningar från kunder och inte knappa in dem i vår digitala meny. Så numera måste jag varje gång jag tar en beställning gå till butiksansvarig eller någon senpai för att få dem att knappa in det. Jag blev ganska ledsen över att få mitt kort indraget och pratade därför med min senpai om det igår. Fuji san är väldigt strikt och skriker gärna på mig om jag gör fel, vilket i och för sig är bra. Självklart vill jag inte åsamka gästerna irritation eller missnöje men lite tufft är det att bli kritiserad 4h i sträck. Jag pratade i alla fall med Fuji san om incidenten med beställningen. och det känns nu mycket bättre. Han förklarade att eftersom jag ännu inte har full koll på vad saker på menyn heter eller bordsplaceringarna så är det bättre att jag för det förklarat så att jag inte gör misstag när jag ska ta beställningar. När jag har full koll så kan jag få tillbaka kortet men tills dess är det bättre att jag lämnar det till dem som kan. Han förklarade allt på ett väldigt pedagogiskt sätt och så för första gången att det var OK för mig att fråga om någonting om jag inte förstod, till skillnad från alla andra gånger då han blir irriterad för att jag ÄNNU inte kan göra alla drinkar som finns på menyn, eller kan recepten by heart. Det är tufft. Vår butiksansvarig säger att det är bättre att ta det lungt och göra saker rätt, men när jag jobbar med Fuji san finns det inget tal om att göra saker i sin egen takt, snabbt och felfritt ska det gå. Jag har jobbat i snart 2 månader nu och det är klart att även jag har höga krav på mig själv och tycker att mitt jobb i baren ska vara felfritt, men vad jag vill och hur verkligheten faktiskt ställer sig är två olika saker. Jag gör trots allt mitt bästa och det är den enda jag kan göra. Göra jobbet till 100%, förkyld eller inte, och framför allt tänka på kundens bästa och inte på att jag inte vill göra fel. Jag antar att mitt fokus legat mer på det sistnämnda fram tills nu, och som min chef sa, visst att det är viktigt att göra sitt jobb perfekt, men känslan att finnas där för kunden är ännu viktigare. Jag känner mig lite gladare efter att ha pratat med Fuji san, som jag ett tag verkligen trodde hatade mig. Istället för att vara rädd för att bli utskälld så måste jag se till att meddela Fuji san om de missar jag gör och hur jag ska underlätta från att göra dem i framtiden. Det handlar egentligen inte om någon personlig kritik mot mig, utan om min professionalitet och förmåga att klara av mitt jobb. Jag får sluta ta det personligt och varje dag kämpa för att göra mitt bästa, inte för att det ska kännas bra för mig utan för att kunden ska bli nöjd. I slutändan, är kunden nöjd är också jag och de andra anställda nöjda.

Jag måste först och främst bli frisk från min förkylning och sen få upp min spirit.

Just nu vill jag bara träffa familj och vänner. Jag saknar alla där hemma ska ni veta och det inte enbart för att jag har en liten svacka. Jag saknar att prata med er och veta vad som försegår i er vardag. Skriv gärna och berätta, även om jag är kass på att svara!buell15

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s