Donation

Det blev tyvärr ingen date med japanskan ikväll, blev för sent och hon ska jobba imorgon. Men det är okej, vi skall åka till Yokohama tillsammans på tisdag, min födelsedag alltså. Som bäddat för mys! Undrar om hon ger mig något fint?

Har suttit och kollat på jobbigt program på SVTPlay ikväll om organtransplantationspatienter (långt ord!!). Så hemskt när det är barn som är sjuka, får mig att tänka på när jag själv var liten och sjuk. Även om det aldrig var så farligt så är det aldrig kul att tvingas tillbringa tid på sjukhus som liten. Det är läskigt. Jag minns när jag var i 8-9 årsåldern och åkte ner till Huddinge sjukhus och gjorde en njurbiopsi, att jag var rädd. Jag och mamma och pappa bodde på Ronald McDonald Hus natten innan, ett ställe som om väggarna skulle kunna tala nog skulle berätta historier som ingen vill höra. Alla föräldrar som lämnat det stället ensamma, återvänt till hus och lägenheter där barnrummet tappat sin funktion och bara blivit tomma. Jag gråter nästan när jag bara tänker på det.

Men för mig gick det ju bra, även om jag var rädd så var det aldrig någon fara egentligen. Min njursjukdom är borta nu, det gick över med tiden. Jag minns dock att jag var rädd där natten innan biopsin, rädd för att det skulle göra ont och så.

Jag minns också att läkarna då pratade om att testa cellgifter som behandling istället för det prednisolon jag ätit sedan insjuknandet när jag var fyra och funderar just nu på hur det hade varit. Cellgifter är skrämmande, jag är glad att det aldrig blev så att jag fick det. Ett minne från Huddinge är att mamma frågade läkaren om det inte fanns en risk för sterilitet om man fick cellgifter och att jag tyckte att det var en konstig fråga. Tanken på att kunna eller inte kunna få barn är så otroligt frånvarande när man själv är barn, jag tänkte bara att det var pinsamt att mamma pratade om det.

Nu känns det viktigare, inte för att jag vill ha barn just nu men jag tror att jag vill ha det någon gång ändå. Och jag förstår varför mamma oroade sig, hon vill nog väldigt gärna ha barnbarn. Jag är tacksam att mina föräldrar motsatte sig cellgifter, kanske hade det lämnat spår på min kropp rent fysiskt, något som jag egentligen inte har några av nu. Jag tror att min sjukdom mest påverkat min personlighet. Om jag varit ”bättre” nu om jag aldrig varit sjuk är ju svårt att veta, men jag tror inte det. Jag är helt okej ändå.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s