Wake up call

Det är de gånger som det kommer jordbävningar som jag påminns om att jag bor i Japan. Igår var jag med om den värsat jordbävninge sedan jag flyttade hit. Jag kommer ihåg den första jordbävningen jag var med om. Jag och Helena satt i vår lägenhet i Hasune och kände hur våra sängar började gunga. Det varade bara i några sekunder innan det slutade. Jordbävning! Sa vi båda i mun på varandra och tyckte till och med att det var ganska roligt. I och emd gårdagens jordbävning så förstod jag allvaret i jordbävningar och varför man borde vara rädd.

Jordbävning mättes upptill 8.8 magnitude och sägs vara den värsta i Japan på 140 år. Föt tio år sedan mättes en jordbävning i Kobe upp till 6.8 magnitude där 6000 personer dog. Hittils har man konfermerat över 1000 döda och fler ahundra saknade. Dödssiffran lär stiga med tanke på hur förödande tsunamin var i Sendai, Fukushima och Ibaraki. Värst var det i Sendai och Fukushima där vågorna sägs ha varit på 10 meters höjd. I Ibaraki var vågorna på 4 meters höjd och drog med sig allt som kom i deras väg. De säger på tv nu att man har tagit bilder på stora betongblock som flyter okmring i havet utanför de skadae området.

 

I och med att flytta till Japan så visste jag att risken för jordbävning fanns, men att de flesta var ganska små. Det var åtminstone vad jag trodde. Det är så svårt att föreställa sig något som en jordbävning med den omfattning som den som inträffade igår. Det gr inte att förberede sig för dess konsekvenser. Som tur var satt jag i en bil på väg från Kasairinkai kouen (kasairinkai parken) i närheten av Disneyland när skalven började. Vi var ett team från märket Nymphea som var där och tog bilder och hade precis avslutat foto sessionen. Jag och en avgånselev från Esmod som jobbar som assistent för företaget satt i bilden och väntade när den plötsligt började gunga. Trodde först att det var på grund av vinden (det var väldigt starka vindar under dagen) men med tanke på att det inte slutade så kom vi fram till att det var en jordbävning ganska snabbt. Vu skyndade oss ut på vägen men traffiken var hemsk. Alla var på väg hem. Klockna var tre på dagen och folk fock gå hem från sina jobb. Det var ganska absurt att se alla salarymen på väg hem.

Vad som kunde ha tagit 40 minuter tog lite över 5 timmar. Jag är fast i en bil och kan inte komma fram till någon. Jag skickar flera meddelanden till Wataru och ringer konstant. Jag lyckas få iväg några meddelanden men kan inte ta emot några. Kommer inte fram per telefon. Till slut får jag svar från Watarus mamma (som bor i Fukushima) som säger att skalven är så starka att de inte kan vara i huset, men att alla mår bra. Jag kan lugna ner mig lite grann men att inte kunna få kontakt med Wataru under hela resan var en väldigt obehaglig känsla. Men jag var i tryggt fast i traffiken med chefen/fotorafen, mönsterkostruktören och assistenten. Det finns tv i bilden och vi ser konstant på de hemska bilderna från branden i Chiba och tsunamin i Fukushima, Sendai och Ibaraki. Enligt nyherena så finns risken att det kommer en lika stor inom en vecka. Jag hoppas innerligt att så inte är fallet. Till slut kommer vi fram till företaget lite över klockan åtta på kvällen. Upp till kontoret, byta om, gå hem. Innan jag lämnar byggnaden ringer jag Kaori från deras telefon och kommer fram. Hon mår bra men är lite uppskakad. Jag lovar att komma så snart jag kan och ber henne att försöka få kontakt med Watru.

Som tur var så blev jag och mönskerkonstruktören ledda hem av en på företaget som visste hur vi snabbast skulle komma hem per fot. Till slut kommer jag hem efter vad som var en kanske 40 minuters promenad. Böckerna från bokhylan hade ramlat ner på golvet samt min hattsamling. Utöver det såg det inte värre ut än vad det gjorde inna jag gick hemifrån. För säkerhetsskull sätter jag ner min sy- och overlockmaskin på golvet, om det skulle komma ännu en jordbävning under natten och sätter mig på cykeln till Daitabasi. Jag parkera cykelt och ser att Watarus scooter och cykel står parkarade. Jag ringer på dörren och Wataru öppnar. Vilken lättnad! Han hade varit i butiken i Shimokitazawa under dagen och var oskadd. Jag som suttit i en bil under hela dagen var hemskt trött och framför allt hungrig då jag inte hade ätit någonting under dagen. Vi går till en närliggande izakaya och beställer in lite tilltugg och varsinn öl. Det är över för den här gången.

Klockan 16.05. Folk på väg hem från sina jobb.

Lämna en kommentar

Filed under Iroiro, Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s