Livet på en pinne

”Ja, så är livet på en pinne” sa taxichaffören säkert 3 gånger under min resa från Medborgarplatsen hem till Rågsved. Ganska underligt ordspråk när man tänker på det.

Parantes.

I Tokyo går livet sin stilla gång. Folk går till jobbet som vanligt, gör sina vardagliga sysslor, pratar som vanligt. Men läget är spänt. Det ligger ligger ett obehag kring oss, ett i luften som inte går att uttryckas i ord. När som helst kan en ny jordbävning komma, vad händer om kärnbränslet i smälter? Tänk OM. Det där om’et finns runt omkring en hela tiden. Det hjälper inte med att folk utifrån skrämmer upp mig heller.

‘Vad händer om de japanska myndigheterna bara snackar en massa skit och gör allt för att mörklägga hur det egetligen ligger till?’

För det första så är hela omvärlden väldigt medvetna om vad som försegår i Fukushima och även om de skulle vilja utesluta information så går det inte. Alla vet. Ja nästan, alla utom folket. Vi försöker leva så vanligt som det bara går och komma in i någon slags varadgsrytm. Det går inte så bra. Inte för mig.Wataru och Kaoru går till jobbet som vanligt (det gör de flesta i Tokyo), men jag har ingen skola just nu och även om jag har saker att göra, förberede mig inför så går det inte. Jag har ingen ro i kroppen. Ont precis överallt på grund av att jag spänner mig av oro. Vågar knappt cykla till min lägenhet för att använda symaskinen eller bara tralla med tråd och tyg. Det går inte. Jag är fast. Fast i ett mellanting mellan vardag och bäcksvart mörker. Allt ser ut som vanligt men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta vacuum. Jag vill försöka leva som ”vanligt” men jag vet inte hur man gör längre. Jag sittar naglad framför tv’n och ser på nyheterna som upprepar samma saker om och om igen. Jag läser rapporter utifrån om Japans situation med kärnkraftverkets reaktor(er) som är nära härdsmälta och hur det kommer att påverka Tokyo (vilket inte är mycket vad jag har läst) och känner mig lugn. Sedan skickar någon på Facebook något hysteriskt meddelande eller så får jag ett samtal av en livrädd pappa och jag vet inte vad jag ska säga längre. Vad jag ska göra för att få dem att lugna ner sig, för att lugna ner mig själv.

Jag vet att det är svårt för er där hemma att inte kunna göra någonting åt min situation, att inte veta vad som kommer att hända mig och att inte kunna slappna av. Jag förstår att pappa och mamma är oroliga. Jag mår jätte dåligt över att pappa sitter och följer nyheterna som en galning och oroar ihjäl sig över min situation. Jag skulle inget hellre än att vilja krama om honom och säga att allt kommer att bli bra pappa, lite på mig.

Men jag kan inte åka. Inte just nu. Jag hoppas att du förstår.

4 kommentarer

Filed under Iroiro, Tankar

4 responses to “Livet på en pinne

  1. anonym

    hamnade här av en slump. såg det inlagg på niotillfem. har donerat pengar och hoppas att fler som läste det inlägget också har gjort det. hoppas allt löser sig. du känner ju inte mig så kanske bara jobbigt med fler röster och åsikter, men att åka hem till Sverige i en vecka eller två är ju inte att flytta hem. rapporteringen i Europa om vad som händer i Japan är rätt mörk, och vi är avrådda från att resa till Japan. Vad du än gör så behöver det ju inte vara för alltid… Lycka till. Tänker på er alla som drabbats och uppmanar alla att skänka pengar…

    • frankyvonfur

      Tack!

      Det värmer att så många bryr sig och vill hjälpa till!
      Jag hoppas också på att allt kan få ett slut någon gång så att vi kan försöka bygga upp Japan igen. Just nu så är det omöjligt att försöka täka på någonting annat än situationen i Fukushima vilket liksom gör att alla de tusentals som är evakuerade från sina hem hamnar i skuggan av ett annat problem, dvs bostadsbrist, brist på mat mm.

      Nej, att åka hem en vecka eller två vore inte som att flytta hem. Jag vet det men jag vill samtidigt inte lämna min pojkvän och hans lillasyster här. Jag skulle gå sönder om jag inte kunde se och prata med dem varje dag och försäkra mig om att de mår bra. Sedan ser jag det såhär, vad är det för mening att åka hem, vara hemma i en vecka och riskera att inte komma in i landet igen? Det skulle jag nog inte klara avt.
      Dessutom är de svenska medierna lite väl hispiga. Nog för att situationen här är alvarlig men jag håller noga koll på nyheter utifrån också och har läst en del rapporter angående vad en härdsmälta i kärnkraftverket kan påverka Tokyo osv. Jag tror att de japanska medierna håller inne med information, eller rättare sagt försöker få läget att låta bättre an vad det är men jag tror samtidigt att svenska medier överdriver en smula.

      Tack för lyck-önskningarna och bidrag till att få Japan på fötter igen!
      Kärlek från Tokyo!

  2. ja det är ju precis så – inte kan man lämna den stad som man gjort till sin? alla man känner och bryr sig om? tror nästan att jag om jag skulle befinna mig i sverige och något hände här, skulle ta första bästa plan ner för att hjälpa till. skickar positiva tankar till dig och hoppas att helvetet snart vänder. kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s