Pose for the camera

I lördags hade jag stämt träff med Filip, en bekant till Wataru som just nu håller på med ett fotoproject om 50-tals och rockabilly-kultur i Japan och ville då att jag skulle stå modell. Självklart sa jag och åkte in till Simokitazawa klockan tio på morgonen. Inte för att det hjälpte särskilt mycket då det var hur soligt som helst! När vi hade tagit tillräckligt mycket bilder så satte vi oss ner på Segafredo och tog en kaffe. Det kändes så vårigt och fint att kunna sitta på uteserveringen! Där satt vi och pratade ganska länge om hur alla hanterat katastrofen med jordbävning, följande tsunami och kärnkraftverket dai ichi i Fukushima. Om hur Filip (jobbar som japanskalärare i en internationell skola) inte kan gå till jobbet för att HÄLFTEN av hans kollegor stuckigt utomlands i rädsla, och en bland annat som under jordbävningen överlämnade sitt ansvar till en annan lärare för sin 10-års klass för att åka och hämta sitt barn på lekis. WTF? Borde man inte i första hand prioritera sitt jobb som innehåller andras barn? Jag blir så trött på folk som bara tänker på sig själva i sådana här situationer. Visst att man är orolig för sitt eget barn man man kan väl hoppas på att fröknarna på lekis tar hand om ens barn till läget lugnar ner sig? Visst är det läskigt och måste kännas hemskt men att bara lämna en grupp om 10-åringar i en nödsituation bara för att man prioriterar sitt eget liv, ja, då borde man inte jobba som lärare. Om man senare skiver på facebook om hur skönt det är att kuna lugga i en pool och dricka öl, ja då är det någonting som gått fel. 1. Det går inte att hålla i lektioner som vanligt på grund av att hälften av lärarna har flytt landet så de stackars eleverna får snällt vänta på att det kommer in vikarier eller att de nämnda lärarna kommer tillbaka. 2. Att sedan vara vän med vissa av elevernas föräldrar så att de kan läsa om hur ”skönt” och ”avslappnat” man har det medan deras barn går och väntar på att skolan ska börja är ett big NO no. Om alla i Tokyo-trakterna kunde ha lite is i magen och inte skapa ännu mer panik över att köpa upp allt toapapper som att det inte fanns någon morgondag, köa i meterlånga köer till matvarubutikerna bara för att vara först och handla allt de behöver till sitt förråd i hopp om att vara förberedda inför framtida blackouts och jordbävnigar så skulle jag må mycket bättre. VEM mår bra över att inte kunna köpa åtminstone toalettpapper eller blöjor till sitt barn för att alla i panik köpt upp allting? Jag förstår verkligen inte vad som är fel på folk. Kan man inte bara handla som vanligt? Jag menar, HUR mycket toalettpapper/blöjor/snabbnudlar behöver du för att känna dig säker?Kö till matvarumbutiken Peacock i Shimokitazawa. Helt sjukt.

Nog om folks hysteri. Efter fikan åkte jag hem och styrketränade samt började rita på Watarus skjort-mönster. Men bara tull klockan sju för vid åtta hade jag bestämt izakaya-date med Mattias och Yuri på Yukari i harajuku.Kanpai!Hej.Yuri.Mattias som numera är mer söt än sexig.

Efter några öl och varm i kroppen tog jag sista tåget hem och lagade spagetti till Wattis som inte hade ätit middag. Slut på lördag!

2 kommentarer

Filed under Iroiro

2 responses to “Pose for the camera

  1. Fortsätter läsa dina ord om allt som händer, det är långt ifrån slut, jag vet. Länkade idag till din blogg från min Vagabond-blogg. Hoppas att fler hittar hit och kan läsa om livet bortom rubrikerna.

    • frankyvonfur

      Tack så hemskt mycket! Just nu är det inte så mycket mer än om vad jag lagar till middag men det är väl ungefär så mycket som man orkar ta tag i. Sedan jobbar ju alla i Tokyo som vanligt och man måste ju någonstans acceptera att ”livet går vidare” även om det fortfarande känns overkligt. Men precis som på Nya Zeeland så måste vi forsöka att vara positiva och se frammåt!
      Jag tycker det är hemskt viktigt att man på något plan kan visa en realistisk bild av hur det är, särskilt när så många är så oroade över Tokyo som egentligen ligger ganska långt ifrån farozonen.

      Jag hoppas att du får mer uppmärksamhet med din blogg! Det behövs lite verklighet bakom löpsedlarna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s