In the garden of serenity

I onsdags var jag så trött på att behöva vara inne när det är skinande sol ute så jag tog cykeln till Hanegi kouen i närheten av vårt gamla settan-kollektiv.

Så himla fin park! Vi bodde bara någon minut från parken så jag brukade jobba där om kvällarna när jag kommit hem från skolan.

Det spelades baseball.Precis här, runt baseballplanen, brukade jag springa.Det var många som njöt av att sitta på parkbänkarna i havet av blommor.

Här brukade vi alltid sitta när vi hade picknick.Jag satte mig ner på den finaste platsen jag knde hitta och åt min glass som jag köpte på vägen. Sedan satt jag i några timmar och bara filosferade, drack kaffe och skissade.

När klockan slog fyra var det dags att röra på sig kände jag och cyklade samma väg som jag brukade göra för två år sedan till Shimikitazawa. Jag började med att gå runt i second hand butiker för att hitte en födelsedagsnpresent till min lillebror och gick sedan förbi Explosion och sa hej. En klasskompis till mig hade en utställning vid södra sidan hela veckan ut så jag tänkte att det kunde vara trevligt att gå förbi och säge hej.

Phimotica, som installationen heter hade Maruyama kun (killen till höger) gjort tillsammans med en vän (dock inte han på bilden. Tror jag i alla fall..). De små figurerna hade de fått målade av dagisbarn men resten av sakerna hade de gjort själva. Jag tolkade utställningen som ett ifrågasättande av hur man (läs Japan) uppfostrar sina barn, vad man ställer för krav och vad man ger dem för värderingar och normer. För det är ju så att vi formar barnen innan de hunnit ta reda på vilka de är, både i ett genusperspektiv och som individer. I Japan regerar gruppen, inte individen. I Japan är det även vanligt att föräldrarna väljer den väg som barnen ska gå, vad de ska studera och så vidare. Jag disskuterade dock inte mina tolkningar med Maruyama kun men jag ska nog fråga honom lite vad hans tanke bakom utställningen var. Det är ju väldigt troligt att han vill lägga det hos betraktaren men det vore intressant att höra vad han har för tankar om det hela. Vännen till vänster kom förbi med heiniken som vi delade på. Efter att ha pratat om jobbansökan tillräckligt länge cyklade jag hem och joggade. Sedan var jag alldeles för trött att fortsätta med någonting av vad jag tänkt göra så det blev en tidig kväll.

Lämna en kommentar

Filed under Iroiro, Tillställningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s