Tecken

Jag tror inte på tecken, eller vad slumpmässiga möten kan ha för betydelser men jag har sedan det nya året kickade igång sett två albino-japaner och undrar vad det kan ha för slags mening, rent hypotetiskt. Jag menar, jag tror ju inte på sådant.

Idag reste jag tillbaka till Sverige, om än bara för någon timme. Jag var nämligen på jakt efter ett skrivborde på..Det var ingen lättsam tågtur ut till Minamifunabashi. Mitt mobilbatteri har den senaste tiden blivit väldigt svagt och ger upp så fort någon ringer till mig eller om jag skickar mer än 3 sms per dag.  Så efter att mitt batteri gett upp redan vid ankomsten till Shinjuku står jag handfallen och har ingen aning om hur jag ska ta mig ut till köttbullarnas och ballerinakexens förlovande land, så jag går till biljettluckan och mer om en tubbelbanekarta. Yes! Nu kan ingenting gå fel, tänkte jag. Det kan det. Jag tar chuo line till Yotsuya där jag tror att jag ska stiga av och byta tåg. Jag kliver av, men vänta! Det finns ingen skylt med den linjen jag ska ta! Vadan detta? Jag ser tåget jag just kle av passera förbi och inser att det var tåget jag satt på jag skulle med. Chuo line kallar sig efter en viss sträcka för någonting annat (har passande glömt bort namnet), därav mitt missförstånd. Jag väntar tålmodigt i hela 8minuter (det kan hända at jag överdriver) och hoppar på, med något dämpade förväntningar. Allt går väldigt smidigt så fort jag kommer fram. Jag rustar förbi alla onödiga sektioner och kommer snabbt till den avdelning jag väntat på, workspace. Jag ringde och frågade en operatör på IKEA om det var större utbud i butiken än vad det var på deras hemsida och ja, det var det sa han. Jag var förvisso från början ganska övertygad om att detta bara var ett sätt för honom att locka dit fler kunder så att de kan köpa på sig massa saker de egentligen inte behöver (jag köpte ett par kaktusar och sill som souvenir till Wataru och ett par kökshanddukar till mig själv, samt en liten tesil). Jag hittade såklart inget skrivbord, så det slutade med att jag beställde ett från nätet när jag kom hem, efter att ha satt mig på FEL tåg TVÅ gånger. Jag var lite lätt trött när jag kom hem.

Snart ska jag iväg till Bash.

2009

Jag antar att det är dags med en obligatorisk reflektion över det gångna året. Jag är själv inte säker på vad som kommer att fylla raderna i det här inlägget men förhoppningsvis kommer jag att komma till insikt med ett och annat medan jag skriver. Förhoppningsvis.

Idag var jag på jobbet. Jag kan inte säga att jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att vi får dåliga löner för ett slitigt jobb. Välkommen till restaurang branschen! Vart är det någonsin bra betalt om man jobbar som servitris? Jag tycks fortfarande jämföra allting med Sverige, viket  på ett sätt ändå är naturligt men jag antar att det är dags för mig att inse att Sverige inte är normen. Det hände ganska ofta under hösten att jag stannar upp och frågar mig var för jag kämpar som jag gör, med skola, jobb, vardagsliv.

Ja, varför? För att jag, hur jobbigt det än blir, älskar mitt liv i Japan. Inte så mycket för att jag älskar Japan som land. Det finns mycket som jag beundrar med Japan men också saker som jag tycker att de borde jobba betydligt mycket mer på (jämställdhet mellan könen till exempel, queer frågor och arbetsförhållanden). Men jag älskar mina vänner här och för första gången så känner jag verkligen att jag anstränger mig. Eller det är en lögn, för det mesta så känner jag att jag inte anstränger mig alls men om man jämför med hur jag levde i Sverige så är det en betydlig skillnad! Jag kommer nog aldrig komma ifrån pressen jag ställer på mig själv vart jag än åker. Japan är numera mitt hem, och jag måste lägga manken till om jag vill kunna stanna här efter att jag slutat skolan. Jag tror förvisso inte att visum har något att göra med ens prestationer utan snarare om man anses ”behövd” eller inte samt om man har tur. Anledningen till varför jag vill stanna i Japan är inte enbart på grund av Wataru. Det här är någonting jag känt redan efter ett halvår in i japanska studierna. I början var det mest för att jag hade roligt varje dag, även i skolan, livet var en fest liksom! Men verkligheten har  hunnit ikapp mig, och det är i sådana situationer som man frågar sig själv om det är värt kampen. Och svaret är, ja. Hur jobbigt det än är så är det värt varje svett- och tårdroppe! Jag hade nog aldrig utvecklats så mycket som jag gjort om jag stannat kvar i Sverige. Att flytta till ett annat land och i samma veva flytta hemifrån har gett mig många insikter om mig själv. Jag tror att man behöver sätta sig en en ny miljö och kasta sig in i någonting okänt för att kunna veta vad man är klarar av fysiskt och psykiskt, tänja sina gränser, utmana sina fördomar. Jag tror att jag var en ganska fördomsfull människa som tonåring. Fördomar mot folk som inte var som jag. Jag var väldigt narcissistisk, naiv och cynisk. På ett sätt saknar jag in gamla narcissism, men det var omöjligt att hålla kvar vid den när jag kom till ett land vars språk jag inte talakde eller knappt förstod. Det är svårt att vara mallig när man knappt kan föra en konversation på en 4- årings nivå!

Och så träffade jag Wataru. Det är sant att jag till förra året inte kände något behov av en pojkvän, mest för att jag inte hade träffat någon som jag tyckte tillräckligt mycket om. Bli kär? Nej, det hände andra. Jag hade vänner, det räckte. Mina vänner och min familj är fortfarande det viktigaste som finns, men jag isnåg väl någonstans på vägen att det inte skadar att ha någon vid sisn sida. Jag vet faktiskt inte hur jag hade klarat av mina svåra tider här i Japan om det inte vore på grund av honom.

Det är svårt att säga vad jag fått för insikter 2009 när det varit en konstant resa från att jag kom 2007. Jag antar att jag har lärt mig att jag klarar av mer än vad jag tror och att jag verkligen måste göra någonting åt min tendens att stressa upp mig (vilket förvisso är någonting jag vetat innan jag kom till Japan!) och att det är OK att säga Nej om man inte orkar. OCH att man ibland måste kämpa lite mer än vad man vill eller tror att man är kapabel till. Drömma? Visst, det gör jag fortfarande, men man måste varva drömmarna med lite reality check och tråkig vardagsrealism ibland. Vardagen med Wataru, den är ändå inte så dum den.Bilden är tagen av Atsushi (Explosion, http://explosionfromos.blog46.fc2.com/)

Gott nytt år i efterskott! Låt oss göra 2010 minnesvärt!