Mintgrönt och spets

 Mitt i detta vakuum har jag ett litet projekt (som inte är så litet) som håller mig igång de dagar jag inte stänger ute allting och reser tillbaka till Capeside och mitt 13 åriga jag. Projektet innehåller flera lager organza, spets dekorationer och stora 50-tal silhuetter. Sug på den ni!

Idioten

 I söndgas, trots avskräckande väderleksrapporter, så bestämde jag mig för att ta cykeln till Red Cloth. Vägen dit var inga problem, inte skulle lite duggregn få mig att säga nej till lite motion framför utryckslösa anskiten på tunnelbanan.

Det var dock inte lika roligt att cykla hem i spöregn. Som tur var hade jag förutsett att det antagligen skulle regna mer på vägen hem och hade duktigt nog tagit med mig en halsduk som jag snyggt virade runt huvudet för att skydda mitt hår och min syn så gott jag kunde.

Såhär snygg och dyngsur var jag när jag kom hem. Min lilla lugg-tupé mådde inte så bra av all vind och regn, men vad gör man inte för lite äventyr ute i Tokyo natten!

Tribute

I Söndags hade många samlats på Red Cloth i Shinjuku för att hedra Ishiyama. Jag tror att det var fler folk den här söndagen än det var förra lördagen då Boz Boorer uppträdde.

Vid scenen möttet jag av det här plakatet, en ”före” och ”efter” bild av Ishiyama, mer bestämt ”med hår” och ”utan hår”.

Longesome Slim.

”Johnny” Akiyama, även kallad ”The Champ”.

Riz Laz spelade.

I slutet kom Boz upp på scen som hemlig gäst!

Det var flera band som spealde under kvällen, och sist ut var Ramjet Ramblers, bandet som Ishiyama spelade ståbas i. De stod på scen för första gången med sin nya bassist. Det var minst sagt känslosamt, både för de på scen och de som stod och lyssnade.

Det finns många saker man kan säga om Ishiyama san men en sak är då säker, han var älskad av många.

Nobu+Maki

För en vecka sedan hade jag det stora nöjet att gå på Nobu san och Makis bröllopsfest. Jag var sen i vanlig ordning och kom precis när brudparet skulle göra entré så jag fick snällt stå och vänta tills talet av brudgummen var avslutat.

När jag kom ner hade maten redan serverats och några minuter senare var paret i färd med att skära tårtan.

 

Maki var så himla vacker i sin empire klänning och krans!

Så var det dags för brudgummen att uppträda.

Jag och Coucou.

Sedan var det dags för utlottning av lite presenter. Tomonari san, vår toastmaster för kvällen, var stilig i helröd kostym. Rawr!

Efter festen var det dags att dra vidare till Red cloth. Boz Boorer (gitarrist i Polecats och numera gitarrist till Morrisey) skulle uppträda med Riz Laz som bakgurndsband på The Bash.

Jag och Oka chan åkte i förväg, men hade ingen lust att hänga i en tom lokal så vi gick till en izakaya för att värma upp. Som ni ser här har jag en del läppstift att välja mellan. Jag har inte lyckats hitta det perfekta röda än så jag blandar ganska mycket.

Go san öppnade spelningen med några låtar.

Sedan var det dags för Boz Boorer att inta scenen!

Det kördes en blanding av classisk 50-tals rock och polecats låtar. Det var nog första gången på tre år som det varit fler än 15 personer på Bash. Det var så knökfullt att det knappt fanns plats att dansa! Om ändå alla kvällar kunde vara som denna. Finns liksom lite störra utbud av kavaljéer, och folk vågar dansa mer. När klockan slog fem kände jag att jag dansat färdigt och fick skjuss hem av Oka chan som skulle hem samtidigt.

Jag tror jag sov till två dagen efter. Det känns sorligt att säga men det börjar kännas i kroppen när man varit ute.

Svalor

Jag har varit sämre än vanligt på att hålla er uppdaterade. Jag befinner mig i ett vacum, och det händer ungefär lika mycket som i ”I väntan på Godot”. Ibland händer det dock säker som får mig att vistas utanför lägenheten. 

Häromdagen blev jag nämligen medbjuden av Kristoffer på baseball. Eftersom det var första gången någonsin så var jag sjukt pepp. Vi köpte med oss öl och edamamebönor och gick mot Meijijingu baseball stadion för att möta upp Kristoffers vän Natsumi, som hade biljetterna.

Jag har aldrig varit ett fan av att se sport, varken på tv eller irl, men jag måste faktiskt erkänna att det var ganska awesome att sitta på högsta parkett (nästan), dricka öl, prata om all möjligt och emellanåt faktiskt titta på spelet.

Det var Swallows och Giants som spelade och det slutade med att Swallows van med 2-1. Go san (sångaren i Riz Laz) var inte allt för glad när jag smsade honom senare på kvällen för att informera om kvällens match. Han är nämligen ett stort Giants fan. Trots att jag inte har reserverat mina hejjarramsor för något speciellt lag så känns det ganska bra att hålla på Swallows, om inte enbart bara för att reta Go san.