Extra Vaganza

Förra helgen var jag på Garden där de höll eventet extra vaganza. Jag som satt hemma och sydde kom inte dit först halv ett tiden trots att det började klockan sex. Men med tanke på att det höll på till morgonen så kändes det som en ganska bra ide såhär i efterhand. Hade nog aldrig orkat vara ute från sex på kvällen till fem på morgonen. För er som undrar så såg kvällen ut såhär.Dai chang sträcker sig efter min kamera.Jag hade på mig leopard kvällen till ära.

Jag hann se ett band, det sista för kvällen men det gjorde inte så mycket. Jag kommer bara för att dricka öl och dansa ändå!Nico  hade en stödjande ”Kom igen Ibaraki!” (ett av de värre drabbde områdena efter jordbävningen och tsunamin) skrivet på en lapp fastklistard på ryggen.

När klockan var fem sa jag hej då till alla som fortfarande dansade och cyklade hem genom ett Shimokitazawa fyllt av fågelkvitter.

Dit moi

Lyssnar på Bb brunes och känner mig lite lätt stressad inför veckan och allt jag inte har hunit med under helgen. För er som inte vet så är jag mitt uppe med att sy upp kläder, ta bilder och rita designs till min portfolio som ska vara inskickad till 2 företag den 1a Juni. Jag vet inte hur jag ska hinna med allt, särskilt med tanke på att jag inte har photoshop eller illutrator installerat på min dator än. Mötte upp Oka chan idag och fick mitt efterlängtade paket! Så fort jag får mina serialnumbers så kan jag installera det. Yay! Dyrt var det men det är nog värt det. Så några tusenlappar fattigare (också det en aning stressful) så kan jag nu jobba mer hemifrån vilket känns skönt. Problemet är bara att Watarus skrivare har gått sönder. Skulle vilja köpa en ny som kan skriva ut upp till B4 eller A3. Mamma, pappa ett halvår förtidig födelsedagspresent kanske?

Idag har jag förutom att tagit en snabb fika med Oka chan så har jag sytt en topp som inte blev så bra som jag tänkt mig och tagit snap photos med ett team från Uniqlo som ska läggas upp på deras hemsida. Jag fick en symbolisk summa och tröjan jag ”modellade” på köpet.

Min alldeles första pikétröja. Jag minns hur alla hade Lacoste pikétröjor i min klass (de flesta var medleklassbar med relativt välbärgade föräldrar. Ja, utom jag då) och hur jag liksom kände mig exkluderad över att inte ha en i min ägo. På min 12e eller om det var 13e födelsedag gick jag med min mamma på NK där jag skulle få välja min alldeles egna pikétröja. Från Lacoste då såklart. Visst att några hade Ralph Lauren också men det var krokodil emblemet som var grejen. Jag letade och letade efter just MIN tröja men hade sådan beslutsångest och kunde helt enkelt inte välja färg. Jag var ju tvungen att leva med mitt val för resten av mitt skolliv! Det slutade med att jag köpte en cremevit Marc’o’Polo tröja istället. Att vara en i mängden var trots allt inte min grej.

A meeting with the gods

I söndags ringde Kento mig och frågade om inte jag ville följa med honom på Written afterwards visning. Jag tackar aldrig nej när det är tillställningar inom det område jag studerar. Det var dock en väldigt speciell visning, om man nu kan kalla det för det.När man kom in i rummet stod det ett runt bord i mitten fyllt med muffins och jellybeans till gästerna.Hängde godishus i taket gjorde det också. De fick man dock inte äte.På plats hittade vi en senpai från Esmod.Kvällen till ära hade han på sig ett smycke från sin avslutningskollektion.Kento.

Medan vi väntade på att visningen skulle börja visade de en egenklippt film. Till slut dimmades musiken ner och en ängel visade sig på duken. Ängeln sade att man skulle titta på sina välkommstkort som man fick på vägen in. Innehöll de bokstäverna E(den), A,R,T, H(eaven) så var man en av de utvalada (notera hur bokstäverna formar ‘earth’). Jag hade bokstaven A som  ‘art’ och fick gå in tidigare. De utvalda samlades nedanför en trappa och fick till slut komma upp till vad vi trodde var visningsrummet. Designer bad oss att ställa ifrån oss våra väskor och berättade för oss att vi skulle ingå i visningen, eller rättare sagt Vi var Visningen. Vi fick i uppdrag att gå ut på catwalken son var prydd med blommor och tyll. Som åskådare satt gudar inledda i halsdukar runt sina privata delar. När det äntligen blev min tur gick jag upp för trappstegen och ut på catwalken. Omringad av gudar med käppar som de bankade i marken med gick jag med stadiga fötter fram till ljuskällan. Vid slutet fick jag syn på små barn-änglar med kameror. Rakt fram fanns en stor kamera som filmade allt. Jag klarade mig från att ramla vilket kändes skönt då jag var ganska säker på att de väntande gästerna nedanför såg vår lille ‘show’. När vi var färdiga fick vi veta att det vi hade på oss skulle vara bas för 2012 ss. Allt var noga uträknat då det var 2011 5/5 (5/5 som då även skulle kunna ses som s/s). Fyndigt! När vi var färdiga fick vi gå ner och beblanda oss med de vanliga dödliga igen. Men det dröjde inte länge förn vi alla samlades igen och leddes upp för trapporna till showrummet. Den här gången fick alla gå på runway’en. Runt oss satt gudarna som förut, den här gången en aning trötta. Den här gången skulle man gå ner för scenen och ställa sig bakom gudarna för att tillsammasn åskåda de som var kvar. När alla stod bakom gudarna fick vi i uppgift att gå tillbaka igen.Ännu en gång stod vi i mottagningsrummet och väntade på vad som skulle hända näst. En sista gång bad de oss att gå upp för trapporna och ut på catwalken. Den här gången var gudarna borta en nödutgång öppen. Kvar var kors inlindade i halsdukar, som antagligen var ‘kollektionen’. Alla gick lite smått snopna till slutet av scenen och ut genom nödutgången vars trappor ledde ut på gatan. Där blev jag streetsnappad och sedan åkte vi hem.

Det var på ett sätt en liten besvikelse att det inte var en ‘riktig’ show men på samma sätt intressant att de satte åskådarna på catwalken och ‘modellerna’ bland åskådarna vilket jag tror var en antydan till att vi borde byta fokus från alla trender som på något sätt bestäms åt oss och istället se vår egen del i det hela. Det hela var lite för långt enligt min mening. Det hade räckt med att gå nedanför catwalken två gånger, men det var ett intressant sätt att byta fokus, även om det kändes lite för uttänkt och långdraget.

In the garden of serenity

I onsdags var jag så trött på att behöva vara inne när det är skinande sol ute så jag tog cykeln till Hanegi kouen i närheten av vårt gamla settan-kollektiv.

Så himla fin park! Vi bodde bara någon minut från parken så jag brukade jobba där om kvällarna när jag kommit hem från skolan.

Det spelades baseball.Precis här, runt baseballplanen, brukade jag springa.Det var många som njöt av att sitta på parkbänkarna i havet av blommor.

Här brukade vi alltid sitta när vi hade picknick.Jag satte mig ner på den finaste platsen jag knde hitta och åt min glass som jag köpte på vägen. Sedan satt jag i några timmar och bara filosferade, drack kaffe och skissade.

När klockan slog fyra var det dags att röra på sig kände jag och cyklade samma väg som jag brukade göra för två år sedan till Shimikitazawa. Jag började med att gå runt i second hand butiker för att hitte en födelsedagsnpresent till min lillebror och gick sedan förbi Explosion och sa hej. En klasskompis till mig hade en utställning vid södra sidan hela veckan ut så jag tänkte att det kunde vara trevligt att gå förbi och säge hej.

Phimotica, som installationen heter hade Maruyama kun (killen till höger) gjort tillsammans med en vän (dock inte han på bilden. Tror jag i alla fall..). De små figurerna hade de fått målade av dagisbarn men resten av sakerna hade de gjort själva. Jag tolkade utställningen som ett ifrågasättande av hur man (läs Japan) uppfostrar sina barn, vad man ställer för krav och vad man ger dem för värderingar och normer. För det är ju så att vi formar barnen innan de hunnit ta reda på vilka de är, både i ett genusperspektiv och som individer. I Japan regerar gruppen, inte individen. I Japan är det även vanligt att föräldrarna väljer den väg som barnen ska gå, vad de ska studera och så vidare. Jag disskuterade dock inte mina tolkningar med Maruyama kun men jag ska nog fråga honom lite vad hans tanke bakom utställningen var. Det är ju väldigt troligt att han vill lägga det hos betraktaren men det vore intressant att höra vad han har för tankar om det hela. Vännen till vänster kom förbi med heiniken som vi delade på. Efter att ha pratat om jobbansökan tillräckligt länge cyklade jag hem och joggade. Sedan var jag alldeles för trött att fortsätta med någonting av vad jag tänkt göra så det blev en tidig kväll.

Cheesecake och regn

I tisdags eftermiddag började regnet öse ner när jag satt på min cykel på väg till Shimokitazawa för att möta upp Oka chan. Jag vet inte hur länge jag har frågat om hon inte vill komma hem till mig men ni som känenr mig kanske vet att jag kan vara lite dålig på att ta tag i saker, inte så mycket för att jag är lat utan på grund av att det är så sjukt mycket i skolan hela tiden. När jag är ledig vill jag liksom bara vara..ledig. Jag fick ett mail från Oka chan som är fri från studier till slutprov och frågade om vi inte kunde hänga. Självklart sa jag och såg till att gå upp tidigt för att göra saker till skolan för att sedan kunna ha efetrmiddagen fri från skolarbete.Vi gick förbi Explosion from outer space där Oka chan köpte en hawaii skjorta till sin pojkvän. Här med en halv bakfull Atsushi. Eftersom det regnade så följde jag Oka chan till tunnelbanan medan jag cyklade hem. Vi möttes upp på stationen, handlade och gick hem till mig.Jag bjöd på citronkyckling kvällen till ära. Det var mysgt att bara sitta inne när det regnade och hänga.Oka chan hade med sig cheescake som vi åt tillsammans med lite annanas.

När klockan slog nio var det dags att säga hej då. Men bara för några dagar för på lördag är det Exrtra Vaganza och då ses vi igen!

Frisbees och karpar

I måndags var Wataru ledig och jag likaså på grund av Golden Week (en vecka i maj med renkyu som det heter på japanska vilket innebär flera lediga dagar på raken) så jag ringde upp honom runt lunch då jag var tött på att stå hemma och rita mönster och frågade om vi inte skulle cykla till en park och ha picknick. Sagt och gjort. Jag packade ner skissblockt och färgpennor och satte gång att fixa picknickmat och cyklade över till Daitabashi för att möta upp Wataru.

Det var perfekt väder för en cyckeltur, lagom varmt och lagom mycket vind. Lite disigt var det också vilket bara kändes skönt.

Det var fullt av folk i parken! Barnfamiljer, kompisgäng som seplade fresbee, folk som var ute och gick med sina hundar, folk som joggade, you name it. Alla ville njuta av det fina vädret.Jag och Wataru ville också ha vår beskärda del förstås.

Det var en sån himla fin dag!Vi satt där hela dagen och drack vin, åt god mat och skissade försåss.Wataru provar min hatt.När klockan slagit sex och solen börjat gå ner kände vi att det var dags att cykla hem.Vi tog en liten omväg hem precis som förra året.Hej Karpen.En perfekt dag med picknick och cykeltur. Även om det inte blev så mycket skissande för min del så kändes det som en lyckad  kombination av nytta och nöja!

Stompin’s releasefest

Förra lördagen var jag på Stompin’ Riff Raffs releasefest på Heavy Sick i Hatagaya. Det var livet ska jag lova! Tror aldrig att jag har sett så mycket folk på den lilla ytan förut!The Drexel spelade.Tomonari san glittrade mest under kvällen!Man blir törstig av att spela trummor.Sagari san som ska bli pappa i maj. Grattis!Tomonari san, mästaren på mc.Die Chan är alltid glad! Kvällen till ära var han helröd, en färg i min smak!Sedan var det dags för huvudnumret, Stompin’ Riff Raffs.Saori chan är så himla söt när on sitter bakom trummorna. Alltid men världens största leende!Det cirkulerade en vinflaska på scen.Miku chan tog sig också en liten hut under spelningen.Coolast är ändå basisten vars namn jag aldrig kommer ihåg. Jag vet, jag är en dålig människa.Galnast på scen får ändå stå för syskonparet Nao san och Miku chan. Här spelar Miku på en minithermin. Spelar vet jag föresten inte om man kan alla det, gjorde ljud skulle göra sig bättre.

Efter lite mer alkohol än vad jag hade lovat mig själv att förtära (jag försökte hålla mig till en eller max två öl) och lagom till att eventet slutade hade jag så letade upp Wataru och sa att nu åker vi hem.

Omiyage.

Häromdagen fyllde Kaoru år så jag bestämde mig för att åka övet till Daitabashi och bjuda på middag, men mig hade jag ven en goddybag med kläder jag fått från Nymphea som tack för att jag hoppade in som modell åt dem (samma dag som jordbävningen inträffade faktsikt).Jag lagade pestokyckling med stekta grönsaker. Egen röd pesto kan du lätt laga med hjälp av en mixer. Jag har dock bara en mixerstav men det fungerar lika bra den! Till den röda pseton behöver du olivolja, solrostorkade tomater, salt & peppar, vitlök och pinjenötter. Pinjenötter är dock hemskt dyrt i japan så jagköper alltid valnötter, fungerar lika bra det! Sedan har många jag känner fått någonting som kallas för pinjemun vilket också låter lite läskigt.Till det hade jag naturlightvis också gjort en sallad. Den här gången med avokado och lite stekt potatis.Och sist men inte minst en potatisgratäng.

Nu blev det ju precis vad jag skulle försöka att undvika, ett vad-jag-har-ätit-idag-inlägg. Jag ber om insikt.

Kaoru hade någon dag tidigare åkt till en safaripark i närheten av Mt.Fuji och köpt med sig en souvenir till mig och Wataru, trots att det var hennes födelsegad! Jag undrar om Wataru ens gett henne någonting..Daifuku med fyllning! Daifuku är gjrt av mochi, knådat (?!) japasnkt ris med fyllning. Fylningarna var choklad, anko (söt bönfyllning) doppade i sesamfrön och kuri (japansk kastanjenöt). Jag tyckte mest om kurin. Choklad lät gott i teorin van var sådär, och sedan är jag inget direkt fan av söta bönor.

Vad jag har för mig när jag inte skriver om vad jag har ätit.

Den senaste tiden har det varit lite väl mycket inlägg om mat så jag tänkte påminna er om att jag faktiskt går i skolan och gör annat än att äta. Som att göra draperingsövningar runt männekängen till exempel.

Nu ska jag sy klart min cut & sew top och börja på nr . 2! Hejpa!

Sista Buzzin’

Förra veckan var det Buzzin’ för sista gången, eller Buzzin’ som vi minns det. Klubben kommer att byta namn eftersom Daddy Hirokis kommer att sluta. Lite tråkigt eftersom jag tycker väldigt mycket om Daddy Hirokis val av skivor. Han spelar alltid svart musik och då allt från rock’n’roll till lite doo wop och jump känsla vilket jag gillar så det kommer att saknas bland alla vita rock’n’roll artister. Som tur är så spelar Atsuchi både och så det blir inte bara Gene Vincet och Jack Scott. Hädanefter kommer Tomonari san och Atsushi kalla eventet för Just Strack.Daddy Hiroki.Det var mer folk än vandligt, trolign för att det var grand finalé. Försökte ta bilder utan blixt men det var alldeles för mörkt så efter den här bilden gick jag över till att använda blixten, trots att bilderna inte blir så fina.An någon anledning gör vi katt-posen.Mei var pepp som vanligt.Atsushi och Ako san.Go san och Wataru.Ichan och Dai Chang.Kvällens tema var jeans och t-shirt. Tama, Kiku och Nobue.Det var kö till baren.Yui chan.

Jag varvade kameran med jive och stroll så pass mycket att jag måste ha brännt  alla extra kalorier i form av öl! Känns alltid bra att ligga på +/-0.

Med ledsna fötter men glatt humör cyklade jag och Wataru hem för att få några timmars sömn. Fler bilder från eventet kan ni hitta här.