Pratade med min Moster som jobbar som lärare och fick precis höra hur det är på hennes skola. Min moster jobbar i en skola där eleverna dagligen vandaliserar. Men det värsta av allt är att de fryser ut och trakasserar varandra. I det här fallet är den utsatte min kusin.
Det här är ingenting ovanligt. Det händer på alla skolor. Till och med den du gick på. Skillnaden är väl om man var den som var utsatt, den som utfryste/trakasserade eller åskådare. Egentligen är de två sista samma sak. I och med att se på men samtidigt inte göra någonting är att ta ett aktivt val och därav högst medskyldig. Jag gick i låg- och mellanstadiet när jag med mina klasskamrater frös ut och tjej och en kille i vår klass. Jag vet att de som gör sådant inte mår bra, det gjorde definitivt inte jag. Jag var för svag för att våga säga ifrån och sätta stopp för det. Tänk om de skulle ge sig på mig? Jag ville inte själv bli utsatt, vilket jag tror är en anledning till att många hakar på. Det är naturligtvis ingen ursäkt och är det någonting jag ångrar idag så är det att jag inte gjorde någonting. Saken är den att ingen vet hur man får stopp på det. Det är trots allt inte bara bland barn som dessa företeelser förekommer utan även bland vuxna. Hur många anti- mobbning grupper det än må finnas på skolor och arbetsplatser så förekommer det dagligen.
Jag tror att det är svårt att göra någonting åt det här problemet i grupp, utan att man först och främst måste börja med att EN säger ifrån, att EN tar modet till sig. I många fall så räcker det med att en tar den första kulan för att andra ska hänga på.
Jag kan tänka mig att Japan är ett av de länder som är värst. Här är nämligen ”gruppen” det viktigaste, till och med utanför skolan/jobbet så går ”gruppen” före ens egna behov. Även om det förekommer i andra länder också så är Japan helt klart mer extremt än andra länder på den biten.
Jag blir bara så otroligt ledsen när jag hör det. Och det absolut värsta är att jag själv har gjort det. Jag skulle kunna vara en av dem som utfryser min kusin. Jag VAR en av dem och är det någonting jag har lärt mig så är det att jag aldrig vill ta del av någonting så svagt och vedervärdigt igen. Det fanns trots allt, och Finns de starka personer som vågar säga ifrån . Jag önskar att jag hade varit en utav dem.
Det fattas tusen yen 