Author Archives: Mattias

ユリコッパイ

Mm, de gillar jag.

Men whatever. När jag gick till stationen igår morse så låg det en svinstor jävla råtta mitt på vägen. Det såg ut som att den låg och sov men jag tror nog att den var död, då en lufttrycksborr jobbade sin väg genom betong drygt tre meter bort från där den låg. Eller så var den bara väldigt, väldigt trött.

Lite äckligt var det i varje fall, då jag lätt hade kunnat trampa på den i mitt halvspringande för att hinna med tåget. Det gjorde som tur var inte, utan gick bara snabbt förbi och uppfattade först två tre steg senare vad det var som legat där på gatan. Trodde nog först att det var en väldigt liten katt eller nått.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

While the cherry trees are still in blossom

Jag var faktiskt också i Nakameguro och kollade på sakurablomning med fina Yuri i måndags. Träffade dock inte Sanna och Wattan, då det är en rätt lång promenad och jag och Yuri var där nån timme innan tror jag. Men bla bla bla, jag ville bara lägga upp en bild.

Yuri och Sakura

Vet inte varför ”jag har blivit som Mattias” lät så negativt i Sannas inlägg, jag har det fett! ❤

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

I’m your girl

Shit, jag har typ en flickvän nu? Galet.

Yuri skulle jobba idag men blev av någon anledning ledig så vi träffades. Vi vandrade runt i Yoyogiparken, fyllt av fulla Hanami-människor och vackert rosablommande Sakuraträd. Det är liksom svårt att komma på något mysigare. Tyvärr började det efter ett tag regna och vi tog oss tillbaka till Harajukustationen där vi köpte ett paraply. Under detta vandrade vi sedan i sakta mak genom Harajukus smågator till Shibuya och Yuris favvokafé. Det är fan fint med regn när man har en söt tjej bredvid sig under paraplyt, det gör ju liksom att man måste gå väldigt nära varandra. Hehe.

Gah, jag är bara pinsam just nu. På rosa moln eller något, några meter ovanför marken. Klyschigt! Hoppas att ni inte får allt för mycket kväljningar av all ostighet.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

SUPER TROUPER

Igår var grymt!

Det bästa var att Yuri slutat jobba tidigt och hängde med från början istället för att ramla in klockan 23 som tidigare planerat. Vi började på billig izakaya vid tiotiden där jag drack ganska många (läs VÄLDIGT MÅNGA) öl och ett par whiskyglas. Blev ganska glad, och så slapp jag betala för att det var fest i min ära. Alltid trevligt med gratis öl!

Vi var åtta stycken. Jag, Yuri, Tomo, Michelle, Jonas, Mini, Sanna och Wataru. Sanna och Wataru var dock lite tråkiga (de hade inga pengar sa de, men ville ju bara hem till sängen, fattar vem som helst ju!!) så de åkte hem efter izakayan medan vi andra gick vidare till karaoke. Där blev det tre timmars skrikande och öldrickande. Jag hade nästan glömt hur trevligt karaoke kan vara, särskilt när man sitter med armen runt någon. Underbart!

Efter karaoke blev det, såklart, bögklubben Artys. Där blev jag såklart ännu fullare, men det var nog bara bra för ÄNTLIGEN vågade jag hångla upp Yuri. And it was good. Jävla skit att hon skall jobba idag och imorgon, kan typ inte ses förrän på måndag. Och idag skrev hon ”i love you” i ett sms, vilket ju bara är så sött att jag nästan dör. Vill träffa henne NU.

Gah!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vissa funktioner

Sitter just nu i köksdelen av Sannas sharehouse och väntar på att hon ska laga mat åt mig, som nån sorts försenad födelsedagspresent tror jag. Snällt! Sanna har blivit så otroligt snäll på senaste tiden, det är lite skrämmande. Beror förmodligen på att hon hittat kärleken eller något liknande, blivit en lite lugnare själ. Naaaww, fan va fint. Grymt att vi typ båda har japaner som vi gillar nu, vi har snackat om att ta med de på en double date, fast vi tror att vi liksom skulle göra det lite sarkastisk, typ ”tsss, double date, fan va cheesy…” medan våra japanska vänner skulle ta det helt seriöst och tycka att det bara var sjukt romantiskt. I och för sig skulle det säkert vara sjukt romantiskt också, hihi.

Läste vad jag har skrivit upp till nu för Sanna och hon protesterar vilt på att det är kärleken som gjort henne snällare, hon säger att det är ett medvetet val att vara mindre arrogant eller nått. Men det tror jag inte på, det är heeelt tack vare söta Wataru! ”Jag tycker väl om Wataru, va” säger hon, så det säger väl allt. Hehe.

Ikväll blir det dryckesfest så det står vilda till, allt i min vackra ära. Planerar att bli ganska så full så att jag när Yuri slutar jobba klockan 23, och då kommer och ansluter sig till gänget (ja hon sa att hon skulle göra det igår i alla fall, men då var hon ju full i och för sig, vem vet om hon verkligen orkar göra det ikväll…), faktiskt vågar hångla upp henne. Gan barou!

Jaja, nu ska jag fortsätta mobba Sanna lite IRL.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det börjar verka…

På min födelsedag i tisdags var jag på date med Yuri i Yokohama, det var sjukt mysigt. Vi vandrade i hamnen, kollade på båtar och höll handen. Sedan gick vi till en izakaya på 25e våningen i ett höghus där vi åt och söp. Men jag vågade inte kyssa henne, såklart.

Senare, idag, gick vi på bio (WATCHMEN! så jääävla bra) och åt yakinuki, vilket också var jävligt gott. Efter det blev det Hub med en del öl och whisky. Vi pratade om tidigare pojkvänner/flickvänner. Jag har ju aldrig riktigt haft nån flickvän, men pratade om mina misslyckade försök. Hon hade haft typ två pojkvänner men det hade alltid slutat med att hon gjorde slut för att de inte dög, typ, vilket ju kanske gör mig lite orolig. Men jag menar, det var japaner, jag är ju romantisk utlänning!? Hon pratade också om hur utländska killar alltid bara verkar vilja ha sex och inget mer men att jag är annorlunda, vilket väl är sant då jag är en idiotisk romantiker (det kanske är bra i hennes ögon, men för mig har det fan bara varit dåligt). Hon gillade dock inte de där utlänningarna som bara vill ha EN sak, men sa att hennes kompisar gjorde det och brukade öhm… sekksu suru med de, hehe. Sou dane…

Men seriöst, första kyssen är ju inte lättaste att våga göra. Jag är sjukt feg. Vågade inte ikväll heller, trots att det var så sjukt nära. Liksom sitta bredvid varandra, hålla handen, kolla in i ögonen och bita i läppen och så vågar jag inte. Tittar på barens jävla TV med snowboard-skit på. VAFAN!? Jävla skit.

Imorgon kanske?! Tyvärr jobbar hon från 11 till 23, men ville verkligen träffa mig så hon hänger nog på min lilla födelsedagsnomikai efter det. Jag hoppas att hon orkar det. Hon kan få sova mot min axel om hon är trött!

Gah, jag är så jävla mesig. Borde bara ”go for it” som Tomo alltid säger. Grr.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Donation

Det blev tyvärr ingen date med japanskan ikväll, blev för sent och hon ska jobba imorgon. Men det är okej, vi skall åka till Yokohama tillsammans på tisdag, min födelsedag alltså. Som bäddat för mys! Undrar om hon ger mig något fint?

Har suttit och kollat på jobbigt program på SVTPlay ikväll om organtransplantationspatienter (långt ord!!). Så hemskt när det är barn som är sjuka, får mig att tänka på när jag själv var liten och sjuk. Även om det aldrig var så farligt så är det aldrig kul att tvingas tillbringa tid på sjukhus som liten. Det är läskigt. Jag minns när jag var i 8-9 årsåldern och åkte ner till Huddinge sjukhus och gjorde en njurbiopsi, att jag var rädd. Jag och mamma och pappa bodde på Ronald McDonald Hus natten innan, ett ställe som om väggarna skulle kunna tala nog skulle berätta historier som ingen vill höra. Alla föräldrar som lämnat det stället ensamma, återvänt till hus och lägenheter där barnrummet tappat sin funktion och bara blivit tomma. Jag gråter nästan när jag bara tänker på det.

Men för mig gick det ju bra, även om jag var rädd så var det aldrig någon fara egentligen. Min njursjukdom är borta nu, det gick över med tiden. Jag minns dock att jag var rädd där natten innan biopsin, rädd för att det skulle göra ont och så.

Jag minns också att läkarna då pratade om att testa cellgifter som behandling istället för det prednisolon jag ätit sedan insjuknandet när jag var fyra och funderar just nu på hur det hade varit. Cellgifter är skrämmande, jag är glad att det aldrig blev så att jag fick det. Ett minne från Huddinge är att mamma frågade läkaren om det inte fanns en risk för sterilitet om man fick cellgifter och att jag tyckte att det var en konstig fråga. Tanken på att kunna eller inte kunna få barn är så otroligt frånvarande när man själv är barn, jag tänkte bara att det var pinsamt att mamma pratade om det.

Nu känns det viktigare, inte för att jag vill ha barn just nu men jag tror att jag vill ha det någon gång ändå. Och jag förstår varför mamma oroade sig, hon vill nog väldigt gärna ha barnbarn. Jag är tacksam att mina föräldrar motsatte sig cellgifter, kanske hade det lämnat spår på min kropp rent fysiskt, något som jag egentligen inte har några av nu. Jag tror att min sjukdom mest påverkat min personlighet. Om jag varit ”bättre” nu om jag aldrig varit sjuk är ju svårt att veta, men jag tror inte det. Jag är helt okej ändå.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized