Let’s get it on

Eller snarare, lets’ get it over with. Jag är för uppslukad av mitt avslutningsprojekt för att njuta av de sista dagarna av 2011. Just nu vill jag bara ha det överstökat. Done.

Nu är det bara två dagar kvar på året, något som fick mig att tänka på det här med nyårslöften. Jag tror inte på att lova saker i realtion till ett årsskifte, däremot så har jag av en händelse kommit fram till vissa saker såhär i slutet av året. Jag lever för mycket framtiden för att kunna uppskatta nuet, vilket är ett problem jag kommer att försöka ändra på under 2012.

Som ett steg i rätt rikting så har jag börjat med att bestämma mig för att inte flytta ifrån Sasazuka.  Företaget som jag blivit anställd av erbjuder alla nya anställda som bor mer än 50min från Harajuku eller som har sin hemort på anna plats än Tokyo och inte kan pendla till jobbet (inte för att jag vill vara ”värst” men jag skulle nog vilja påstå att det skulle vara svårast för mig)  en lägenhet en halvtimme från Shibuya för 20000 yen i månaden (vilket inte ens motsvarar 2000 kronor).  Jag skulle tjäna 35000 yen i månaden på att bo där (ca. 3000 kronor), vilket betyder att jag skulle kunna bygga upp ett ganska bra sparkapital. Rent pengamässigt så tjänar jag på att bo där.

Trots det generösa erbjudandet så är tanken på att komme hem varje dag efter jobbet, stupa i futonen, och säga upp mitt uteliv med att vara för trött för att orka åka in till ”stan” eller träffa vänner, bo för långt ifrån Wataru nog för att få mig att hamna i en deppression. Så vad är mer värt, pengar eller en lite mer kvalitativ livsstil?

Någonting som jag har lärt mig under de år som jag bott i Tokyo är att upplevelser betyder så mycket mer än pengar.  Jag minns hur mycket jag lyckades spara på att jobba extra fyra dagar i veckan, vilket inte var på grund av min skitlön utan på grund av att jag alltid var för trött för att hitta på någonting. Jag hade aldrig tillfälle att använda de pengar jag tjänat. Om jag redan nu har en känsla av att jag kommer att må dåligt av att flytta och gråter en hel dag bara över tanken på att jag kanske inte kommer att bo kvar här i vår så är det nog inte värt det, trots den billiga hyran.

Jag säger som Elin i Fucking Åmål, ”Jag är hellre glad nu än om 25 år”.

Total eclipse of the heart

Total eclipse of the heart var precis vad jag ville sjunga på karaoke fredagen för två veckor sedan. Jag och några vänner hade nämligen stämt träff i Yoyogi kouen för att titta på månförmorkelse. Jag hade med mig hot wine (glögg) medan de andra hade med sig kastrull, gasplatta, tilltugg, muggar mm. Vi gick egenom ett vad vi todde skulle vara en död park, men det var flera som hade kommitp å samma brillinta ide om att titta på solförmörkelsen i parken. Några kom i stämmning med att spela kongos, andra satt i gräset och betraktade månen som sakta  men säkert täcktes av den nattsvarta himlen.

Det är kvällar som dessa som påminner mig om hur mycket jag älskar att bo i Tokyo.När jag ändå var i krokarna så bestämde jag mig för att åka tillbaka till Shinjuku och gå på Bash. Watarus band spelade och deras gitarrist hade flygit in från Okinawa för Bash julspecial. Tur att jag var någorlunda uppklädd då jag inte hade någon aning om att det var julspecial. Stämningen var dock ganska låg med tanke på Ishiyamas bortgång. Jag hoppas på ett livligare Rock’nRoll countdown den 31a December.

Projektet

Det har varit väldigt mycket det här året men jobbansökningar, research inför val av tema för slutprojektet och sedan förberedelser för avslutningskollektionen. Jag är just nu uppe i vecka tre av sy-klart-din-kollektion-på-fem-veckors period. Det är alltså bara två veckor kvar innan vinterlovet och jag har precis kommit igång med ett plagg. Korsetten till min andra outfit. På grund av komplikationer med att få mitt tyg till den första outfiten färgad så fick jag anpassa schemat.

Jag ligger ungeför 2 veckor, om inte mer, efter schemat och är en aning stressad, därav den dåliga uppdateringen.

Så här ser min varga ut just nu. Jag går upp runt fem-sex på morgonen, åker till skolan minst en timme innan lektionen börjar och stannar kvar till åtta i princip fem dagar i veckan. På lördagar har skolan bara öppet till sex på kvällen och öppnar inte först halv nio på morgonen så man kan väl säga att jag får lite sovmorgon. Det vill säga två timmar efter lektionstid. Trots det blir jag ändå aldrig klar. Jag har nog tagit mig an ett litet för svårt project, ergo, det går inte att skapa fem semi-couture plagg på sex veckor!  När jag kommer hem, vilket alltid är runt nio-snåret lagar jag middag och gör i ordning en lunchlåda för kommande dag, tittar på film eller ett avsnitt av mad men medns jag äter, somnar direkt efter middagen trots att jag har saker att göra.

Mitt sociala liv ligger på minus, och när jag äntligen fick ett erbjudande av att få följa med på en Dries van Noten utställning med tillhörande mini-show så måste jag tacka nej på grund av min inlämning av korsetten på måndag. Jag vet, det kommer att vara över i mars, håll ut! Mars. Om tre månader med andra ord.

Jag har nu levt på minimal sömn/dålig sömn sedan i Juni så man kan väl säga att jag inte är pigg nog att skriva inlägg om vad jag gör. Ikväll kände jag att det var dags för ett undantag så här har ni er uppdatering.

Det är inte bara mörker. Jag gör trots allt någonting som jag tycker är kul och jag vet hur bra jag kommer att känna mig när plaggen äntligen är uppsydda men det är svårt när mållinjen liksom glider längre och längre ifrån en. Utöver min mini kollektion så gör jag just nu även ett samarbete med Hikomisuno jewlery collage som ni kommer att få se i samband med fotningen av min katalog i början av nästa år. Jag har en riktigt bra grupp och alla verkar vara lika peppade som jag. Dessutom har alla fyra i gruppen utbildning i olika områden vilket jag tror kommer att utgöra en bra mix för slutresultatet.

Här kommer i vilket fall en liten summering av vad jag gjort den senaste tiden.Jag har gjort annat är att vara i skolan, som att gå på Tokyo fashion night out till exempel. Det var knökat med folk.

Jag har färgat tyg.

För några veckor sedan blev jag bjuden på Miu Miu’s coctail reopening- party i Ginza.

Eftersom jag ska till skolan imorgon också så stannar vi uppdateringen här. Förtsättning följer.

När en tragedi gör entré

I söndags fick jag ett oväntat besök. Ett besök som alla kommer att göra sig bekant med.

I söndags fick jag beskedet om att en kär vän hade gått bort. Det var i samband med ett tågbyte som olyckan skedde.

 Ishiyama san lämnade oss för snabbt och alltför ung. Jag har fortfarande svårt att förstå det faktum att han inte längre finns bland oss. Åtminstone inte kroppsligt.

Jag kommer alltid att minnas dig med ett ständigt lende på läpparna och din svårdansade jive (där jag för det mesta fick leda mig själv). Vila i frid Ishiyama san. Du är saknad av många.

On sunday night I got a unannounced visit by a  visitor everyone will meet at some point in their lives.

On sunday night I got the news about a dear friend of  mine had passed away in a train accident.

Ishiyama san left us way too soon and much too young. I still find it hard grasping the fact that he’s not here with us anymore, at least not in a physical way.

 

I will always remember you with a constant smile on your face and your jive that was almost impossible to follow .

Rest in peace Ishiyama san. You will be missed.