Månadsarkiv: mars 2009

Hello takoyaki!

Screw you guys! Jag och Wattan drar till Osaka!

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Rythm Explosion

Jag var på Club Asia häromkvällen. Det var FÖR länge sen jag var ute. Hädan efter får det bli lite oftare. Jag måste passa på att gå ut så mycket jag kan innan jag börjar på senmongakkoun för då lär jag inte ha någon fritid alls.

Det var FAB i vilket fall. Jag blev lite packad (för ovanlighetens skull) och åkte tråkigt nog hem efter att vi varit ute och ätit. Rythem Explotion höll på till 9-tiden, sen gick vi alla till en kinesiskt izakaya och fick service kall-ramen! Rieko fyllde tydligen år, eller gör det om några dagar (ingen koll) så de hade köpt en tårta till henne.

Äntligen fick jag tillfälle att se Natsukos loverboy på scen och han var grym! Han hade till skillnad från de flesta japaner ett riktigt fint uttal när han sjöng på engelska. Jag missade dock de jag helst av allt ville se, Pringles T_T Jag måste bli bättre på att hålla tider. Seriöst.dscf7553 Läs mer

6 kommentarer

Under Uncategorized

This mess we’re in.

Fick just reda på att min morfar dog igår natt. Känns konstigt.

Nu är min mormor själv i Frankrike, utan familj och fattar inte riktigt vad som har hänt. Helvete. Det var precis det här som INTE fick hända!

6 kommentarer

Under Uncategorized

It’s not love but it’s still a feeling..

Det kanske är så som The Pipettes sjunger. Problemet är väl det att jag inte riktigt tycker om att tycka om folk för mycket, för det är väl just det, att jag har en tendens att tycka om folk FÖR mycket. Det är förvisso ingenting som händer allt för ofta vilket är bra. Den enda killen jag träffat förutom Wataru som faktiskt har varit en sann gentleman och genuint snäll är My dear Leionhufvud (låt nu inte amerikanskorna göra dig till ett för stort asshole!).

Det är lite läskigt att ge sig in i saker på riktigt. Allt funkar om man har lite distans till det och inte riktigt tar det på allvar. Jag antar att det känns lättare just på grund av att OM det skulle gå åt helvete så vore det inte lika jobbigt. Hur sorgligt är det inte att gå omkring och tänka så? Jag tycker inte om att erkänna att jag tycker om folk. Jag tycker egentligen inte om att tycka om människor. Det är enerverande att inte kunna koncentrera sig på vad man ska göra.

Eftersom jag har vårlov så har jag spenderat ganska mycket tid med Wataru. I förrgår sov jag över hos honom och igår kom han över till mig på cykel mitt i natten. Jävla cp! Jag mailade honom runt 12-tiden halvt på skämt, halvt inbjudande om att eftersom han hade avslutat sin utekväll med sina vänner så kunde han komma hem till mig. ”Hur ska jag göra. Hm. Jag vill verkligen komma men tunnelbanan har sutat gå, tror du det går att ta cykeln?” Varpå jag svarar att klart det går! Det handlar bara om lite vilja. ”Jag tror att det blir ganska sent, men jag tänker nog komma ändå. Kan du hålla dig vaken?”

Aldrig förr har jag träffat på någon som på ALLVAR skulle ta cykelt från Daitabashi (ligger en bit från Shinjuku med Keiosen) ända till Itabashi MITT i natten. Klockan var liksom över tre när han kom hem till mig. Han hade förvisso först åkt hem och hämtat lite saker eftersom han skulle till jobbet dagen efter (han skulle till JOBBET dagen efter, vad är det för fel på killen!?), och blev stoppad av olika Koubans som antagligen tyckte att det var ganska konstigt att cykla omkring mitt i natten. Många registreringsbevis på cykeln och vilsekörningar senare hittade han till slut hem till mig. ”Förlåt att jag blev så sen, du måste vara jätte trött!” JAG trött? Om jag minns rätt så var det DU som cyklad runt halva Tokyo (ok jag överdriver lite) enbart för att komma hem till mig och sova några timmar! Han är fan inte riktigt klok i huvudet, men det är i och för sig inte jag heller.police

6 kommentarer

Under Uncategorized

He knows about ABC..

123xyz, but he don’t know about XTC! Varit lite nostalgisk och lyssnat på Pipettes. Fint att redan vara nostalgisk efter bara 1,5 år här i Tokyo. Tiden går fort, mycket förändras snabbt. Det känns som 5 år sen. Nej inte riktigt. Idag gick det också ganska bra på jobbet. Jag fick för första gången inte bara ge notan till kunden utan också räkna och ge tillbaka växel. Ett stort steg ändå från att ha blivit fråntagen mitt beställningskort, som jag förvisso fick tillbaka igår.

Funderar starkt på att ta mig en öl och äta lita snacks TROTS att klockan är två, och titta på ett avsnitt av nya Top Model. Hm. Som jag skrev till Mattias, FAB kombo att titta på vandrande skelett mednas man själv stoppar i sig kolhydrater på hög nivå. Mm. Öl är gott särskilt efter en LÅNG och HÅRD vecka som denna. Tack till mig och tack igen till Wataru ❤ och ja, alla mina andra vänner, ni gör att jag får energi till att klara av pissjobbet som servitris!bass-05-lg

4 kommentarer

Under Uncategorized

Ceasar sallad, Gorgonzola pizza och La Boheme Sangria

..är ingenting jag har ätit idag men däremot tagit beställningar på, bland annat. Inte för att det är någon information som gör er smartare eller ger er mer insyn i mitt kaotiska liv från att leta Fashion-senmongakkous, göra allt jag kan för att bli bättre på mitt jobb till att slösa alldeles för mycket pengar på att fika.

Jag tycker om att fika. Har alltid älskat att fika och äta ute (vem gör inte det?). Jag måste nog börja gå lite utifrån hur jag vill bli bemött själv och vad jag är ute efter när jag är ute och äter och applicera det på mitt jobb. Jävla massa snack om mitt baito men just tar det upp mest tid av min vardag. Idag gick det faktiskt OK!!! Jag fick inte alls mycket skäll från min senpai Fuji san (som däremot Cyril, den nya fransmannen, fick. Poor guy. Hade tagit beställning av ett par gäster och glömt att säga det till någon av oss. Gästen blev arg och tillrättavisade honom lite, vilket Fuji san också gjorde. Jag vet hur det känns så jag led verkligen med Cyril. Jag har dock haft tur och bara haft snälla gäster, vare sig jag glömt en beställning eller om de hittat mitt hår i sin mat efter att de ätit till att jag spillt vatten på dem. Jag borde vara GLAD) vilket gjorde mig HAPPIIIIIIII! Jag gick från jobbet med en glad uppsyn på första gången på länge vilket kändes bra. Det kanske finns hopp för mig trots allt. I morgon är det sista dagen för veckan, hoppas det går lika bra om inte bättre. Faito!

En del till att det gick bra idag har jag att tacka Wataru för. Han stöttar och uppmuntrar alltid mig och det är jag verkligen tacksam för. Tack Wataru ❤bue1018

2 kommentarer

Under Uncategorized

Förkylning och vårdeppression.

Det är mycket bra som har hänt den senaste tiden. Jag har fått jobb, typ gått och skaffat pojkvän (vad nu det ska vara bra för ;D). Det är väl kanske bara det. Jo, jag fick häromdagen reda på att det ser ut som att jag kommer kunna få visum för den skolan jag vill börja på i höst. Nu gäller det bara att fixa intervjun och få skolan godkänd av CSN, men det största problemet verkar vara ur vägen vilket känns skönt. Jag ska dit på fredag då det har en ”öppen lektion” för folk som vill söka in till skolan och se lite vad det är för stämning och nivå på lektionerna osv. Jag ska även då träffa läraren som jag haft kontakt med för att prata lite ytterligare om diverse visa relaterade ämnen.

Jag har lov! Det borde räcka som anledning till att vara utom sig av lycka! Ledighet, hallelujia! Nu är jag inte så pass ledig som jag skulle vilja, men behöver man pengar måste man jobba för det. Det känns bra att få anstränga sig lite för att få pengar och inte bara leva som en ignorant student och slösa CSN pengar. Dags att bli lite vuxen och ta ansvar. Lycka till Sanna! Det där med ansvar har väl aldrig varit min specialitet. Inte det att jag har vidare problem med ansvar i sig, utan mest det att min planeringsförmåga och att hålla saker isär som sätter käppar i hjulet. Tidsoptimism och perfektionist som har allmänt för höga krav på sig själv. Men utan höga krav kommer man ingen vart, lite driv måste man ha annars mår man dåligt. Jag verkar dock må dåligt vilket som.

Jag tror att det det devis är förkylningen jag gått och skaffat mig som gör att jag blir lite extra känslig och gråtmild. Sen att det går PISS på jobbet göt inte saken lättare. Jag fick häromdagen ett kort som jag kan ta gästernas beställningar på, men gjorde såklart misstaget att knappa in en öl-picha istället för ett ölglas när jag skulle ta beställning vilket resulterade i att min senpai tog mitt kort tillbaka och sedan dess kan jag bara ta beställningar från kunder och inte knappa in dem i vår digitala meny. Så numera måste jag varje gång jag tar en beställning gå till butiksansvarig eller någon senpai för att få dem att knappa in det. Jag blev ganska ledsen över att få mitt kort indraget och pratade därför med min senpai om det igår. Fuji san är väldigt strikt och skriker gärna på mig om jag gör fel, vilket i och för sig är bra. Självklart vill jag inte åsamka gästerna irritation eller missnöje men lite tufft är det att bli kritiserad 4h i sträck. Jag pratade i alla fall med Fuji san om incidenten med beställningen. och det känns nu mycket bättre. Han förklarade att eftersom jag ännu inte har full koll på vad saker på menyn heter eller bordsplaceringarna så är det bättre att jag för det förklarat så att jag inte gör misstag när jag ska ta beställningar. När jag har full koll så kan jag få tillbaka kortet men tills dess är det bättre att jag lämnar det till dem som kan. Han förklarade allt på ett väldigt pedagogiskt sätt och så för första gången att det var OK för mig att fråga om någonting om jag inte förstod, till skillnad från alla andra gånger då han blir irriterad för att jag ÄNNU inte kan göra alla drinkar som finns på menyn, eller kan recepten by heart. Det är tufft. Vår butiksansvarig säger att det är bättre att ta det lungt och göra saker rätt, men när jag jobbar med Fuji san finns det inget tal om att göra saker i sin egen takt, snabbt och felfritt ska det gå. Jag har jobbat i snart 2 månader nu och det är klart att även jag har höga krav på mig själv och tycker att mitt jobb i baren ska vara felfritt, men vad jag vill och hur verkligheten faktiskt ställer sig är två olika saker. Jag gör trots allt mitt bästa och det är den enda jag kan göra. Göra jobbet till 100%, förkyld eller inte, och framför allt tänka på kundens bästa och inte på att jag inte vill göra fel. Jag antar att mitt fokus legat mer på det sistnämnda fram tills nu, och som min chef sa, visst att det är viktigt att göra sitt jobb perfekt, men känslan att finnas där för kunden är ännu viktigare. Jag känner mig lite gladare efter att ha pratat med Fuji san, som jag ett tag verkligen trodde hatade mig. Istället för att vara rädd för att bli utskälld så måste jag se till att meddela Fuji san om de missar jag gör och hur jag ska underlätta från att göra dem i framtiden. Det handlar egentligen inte om någon personlig kritik mot mig, utan om min professionalitet och förmåga att klara av mitt jobb. Jag får sluta ta det personligt och varje dag kämpa för att göra mitt bästa, inte för att det ska kännas bra för mig utan för att kunden ska bli nöjd. I slutändan, är kunden nöjd är också jag och de andra anställda nöjda.

Jag måste först och främst bli frisk från min förkylning och sen få upp min spirit.

Just nu vill jag bara träffa familj och vänner. Jag saknar alla där hemma ska ni veta och det inte enbart för att jag har en liten svacka. Jag saknar att prata med er och veta vad som försegår i er vardag. Skriv gärna och berätta, även om jag är kass på att svara!buell15

Lämna en kommentar

Under Uncategorized