Autumn in Tokyo

Eftersom snap-bilderna som togs på mig för några veckor sedan aldrig läggs upp (känner mig lite dissad) så tänkte jag förse er med bilder som jag tagit själv.

Älskar att skuggan från mitt stativ syns i bilden. NOT.

Svettig och besviken

Hade stora planer på att låna skolans lokaler idag, ända tills jag kommit fram till tunnelbanestationen och fick mig en överraskning vid spärrarna. Inga pengar på suica (åk kort) kortet och inga pengar att fylla på det med.

Moloket gick jag hemmåt igen med min packning och nu sitter jag och klipper ut stärkelse till livet (överdelen av klänningen). Det enda jag lyckades med under morgonen var att bli svettig när jag sprang till tunnelbanan.

Jag hoppas på revanch imorgon. Kan hända att jag åker in till skolan i eftermiddag (13.00-18.00) men vi får se.

Jag får se det som en bedrift att jag kom upp i morse vid halv åtta (och då hade jag ändå försovit mig 30 min) istället för min vanliga nio-tio repertoar.

Nu börjar dataförbudet och det gäller till kl. 18.00 ikväll. Inget tid att slacka här inte! Den här klänningen kommer inte att sys av sig själv.

2011 del 2

December

December började med en tidig bounenkai (slutet av året fest) som man skulle kunna jämföra med julbord eller julfest. Det har förvisso ingenting med julen att göra, utan mer ett sätt att fira  året som gått och dricka i kollegor och goda vänners lag. Fira kanske är fel ord, ett avslut på året helt enkelt.

Jag, min klass och våra lärare firade att jullovet var inom räckhåll i Shinjukus nichome (också känts som Tokyos gay district). Chie hade bokat bord på ett ställe som vår lärare hade tipsat om där huvudrätten bestod av motsunabe (tarm-gryta).

Som svensk låter det inte speciellt inbjudande och det är det inte heller. Jag ville dock inte förstöra stämningen utan bad snällt mina vänner att peta bort motsun ur min del.

De hade de godaste kycklingvingarna jag någonsinn ätit.Över naben hällde vi på friterad gobou, en japansk rotfrukt som är min nya favorit!Efter maten hade vi bingo (lotteri) där min lärare i mönsterlära hade köpt kalendrar, kakor och choklad som lottades ut. Här är Kaori och Yu med varsin julkalender.Eri chan och Kie poserar glatt med jul senbei och choklad.Omori kun fick en nitlott, men läraren tyckte så synd om honom och gav honom en jul senbei. Senare van han äve en julkalender i sten sax och påse.Jag vann en julkalender jag med.Till höger är Iwao san, vår designlärare och till höger är Toki san, mönsterlärare. Alla åt vi för mycket och kunde knappt röra oss, men en promenad till Okadaya (en tyg och sytillbehörs butik) blev det ändå för mig och Yoshino chan.

Chie åt tydligen så mycket att hon blev sjuk dagen därpå. Så kan det gå!

I decembermörkret tittade jag och några vänner på total lunar eclipse i Yoyogiparken.Med oss hade vi glögg och tilltugg. Det var helt klart den bästa upplevelsen under året bara för att den var så spontan. I år ska det bli mer spontana upptåg har jag bestämt. Ja, efter att jag avslutat mitt projekt då såklart.

Jag var i skolan sex dagar i veckan från klockan nio på morgonen till sex-åtta på kvällen.

Jag blev nästan klar med korsetten.

Hösten och vintern är aptitens årstid er och vintern är till för att äta nabe (gryta). Årets första nabe åt jag hos Nobu san och Maki san som bor bara två stationer från mig i Shimotakaido. När det är nabe fest så kommer det alltid mycket folk. Jag hade med mig glögg kvällen till ära.Det finns olika sorters nabe, shio (salt), kimuchi (koreansk inalgda grönsaker), svamp mm. Den här gången lagades det kimuchi nabe.

Mitt i kaoset tog jag och Wataru en morgon promenad i det vackra vinter Tokyo, som mer ser ut som en svensk höst.

Det var bland annat den här promenaden som fick mig att bestämma mig för att stanna i Sasazuka.Efter promenaden åkte jag in till Shibuya för att titta på Ken chans utställning på Candy, en butik som även Lady Gaga besökte under sitt besök i Tokyo innan jul.

Jag älskar färgerna under hösten och vintern i Tokyo.

Jag fick ett efterlängtat paket från mamma.I paketet låg mycket godsaker, bland annat müsli, lakrits och torkade kantareller.Första dagen på jullovet hade jag en liten julfest hemma där jag bjöd på glögg, köttbullar och potatis. Till detta hade jag också gjort en kanatarell sås på grädde och soya som gjorde en stor succé!

Alla hade med sig olika godsaker. Det är trots allt mycket roligare med knytis, dessutom underlättar det mycket för värden.

Min julafton bestod av en dejt med mitt arbete och en middag med mig själv som bestod av resterna av julfesten. Det bästa med att ha folk över är att man gör så mycket mat och slipper laga mat några dagar framöver.

Jag avslutar min uppdatering av december här. Nästa gång kommer en sammanfattning av nyår och oshogatsu (en japasnk högtud i början av Januari där de flesta åker till sina bardomshem för att äta typsik oshogatsu- mat). Nu måste jag fortsätta med min jacka. Jag har trots allt en deadline på två veckor då min fotografering blev framförflyttat en vecka. Jag har en känsla av att det kommer att bli väldigt mycket kaffe framöver.

You

You will meet a lot of people in your life. Some of them will only be in your life for a short period of time and some you might grow old with. Friends, better than Boyfriends or girlfriends help us define ourselves.

There are all kinds of friends. The ones you have coffee with and discuss your latest projects with, the ones who holds you without saying a word when you’re crying so much you can hardly breathe or the ones you dance with until five in the morning. Each one is special and has their own ”purpose”.

Today I want to introduce a very special friend of mine, Fumiko.

Fumiko is an inspiring person in many ways. She is a perfect example that you don’t have to go to collage to be good at something. She’s been studying English for many years by herself by watching dramas and looking up the words she don’t understand. She is always challenging herself by doing things like going alone to N.Y to explore the streets of Brooklyn,  working the underground hip hop/black music scenes as a party photographer and making the most original nail art in Tokyo. She always compliment you on your style or a piece of work you have done, and she always makes the people around her feel good about themselves.

However, he thing that I find most inspiring about her is how ”imperfect” she is. She is not ashamed by her flaws and she allows herself to make mistakes (something I’m still working on myself. To criticize myself less that is) and I find that truly beautiful. There is nothing I dislike more that people who can’t make joke about themselves,  people who think they are better than other people, or worse, a narcissist who doesn’t even have a reason for being one.

I love Fumiko because of her flaws, her honesty and for staying true to herself.

Fumiko is beautiful and inspiring because she is perfectly content in not being perfect.Picture borrowed from Yoshinori Honda.

2011 del 1

Här kommer en liten summering av det ni inte fick se i slutet på förra året.

November.

Jag åkte med tre vänner till Gunma ken, 3 timmar utanför Toyko för att färga bastyget till mitt avslutningsprojekt.Jag och Kie i min klass tog tunnelbanan till Shinmatsudo, där vi möttes upp av Kaori som var chaufför för dagen. Därefter började vi den 2 timmars långa resan mot Kiryu i Gunma ken.Vi var lite osäkra på om vi kommit rätt då ”fabriken” inte riktigt såg ut som vi hade förväntat oss. Vi fick sedan reda på att det är en familj som sköter företaget och att de färgar tyg på första våningen i huset, som kanske mer kan beskrivas som ett stort garage där de placerat olika sorters färg-kapslar, maskiner och tork-rum.

Kaoru med Dai sempai (gamle mästaren) som satt lite väl nära mig under lunchen.

Kie (som ska börja på samma företag som jag, och samma avdelning till och med!) står i torkrummet och kontrollkollar färgningen på sitt tyg.

Vi var på Yamasaki senshoku från tio på morgonen till nio på kvällen. Man kan ju säga att vi var en aningen möra efter det. Kallt var det också. Vi pendlade mellan att röra oss ute i färgrummet och torkrummet där det var bastu-varmt fast tort. Vi bilade hem och gasade på som bara den på motorvägen och var hemma på bara 1,5 timmar. Vi avslutade dagen med yakiniku sedan sa jag och Kie hej då till Kaoru och började den långa resan hem med tåg.

Min födelsedag,firades med tårta på Harbs i Ebisu Gardenplace efter en helt vanlig skoldag.Jag beställde en crêpe-tårta med päron och vaniljsås.Jag hade dock lite beslutsångest mellan crêpe-tårtan och kuritårtan (kuri=japansk kastanjenöt).Aya  och Chigusa  tar koncentrerat kort på bakverken.Jag och Kie med jätte-tårtbitarna.Medan vännerna gick tillbaka till skolan för några sista timmars arbete så fortsatte jag ut i natten. Wataru hade nämligen bokat bord på en fransk restaurang i Komagome.Det var ganska svårt att hitta till stället och det slutade med att vi var 1,5 timmar försenade. Som tur var så hade restaurangen öppet till elva så vi hade gott om tid att pröva för många sorters vin.Maten var gudomlig. Till förrätt åt vi en blandtallrik med gåslever, laxmousse och annat gott. Och efter det åt vi varsitt ostron (som Wataru senare blev sjuk av).Till varmrätt åt vi fisk med vittvin sås och nötkött med blåbärssås.I slutet kom kocken ut med en födelsedagsbricka med kanelglass och citron panacotta. Lägg märke till att han skrivit ”Riz Laz” som är namnet på Watarus band längst upp i den vänstra hörnet. Slutet gott, allting gott kan man tro, dessvärre blev Wataru magsjuk på vägen hem, troligen på grund av ostronet. Det blev inte mycket sömn, varken för Wataru eller för mig den natten.Dagen efter öppnade jag födelsedags presenterna jag fått av Oka chan och George. Av Oka chan fick jag en filt som jag använt i stort sett varje dag, och av George fick jag en kopp i serien Fire King ”Orange sunset” .

Som ni ser så tog jag inte många bilder under november, utan spnderade mer tid till att förberede inför slutprojektet. Nästa uppdatering, December! Men först ska jag sy lite. På återseende.

Let’s get it on

Eller snarare, lets’ get it over with. Jag är för uppslukad av mitt avslutningsprojekt för att njuta av de sista dagarna av 2011. Just nu vill jag bara ha det överstökat. Done.

Nu är det bara två dagar kvar på året, något som fick mig att tänka på det här med nyårslöften. Jag tror inte på att lova saker i realtion till ett årsskifte, däremot så har jag av en händelse kommit fram till vissa saker såhär i slutet av året. Jag lever för mycket framtiden för att kunna uppskatta nuet, vilket är ett problem jag kommer att försöka ändra på under 2012.

Som ett steg i rätt rikting så har jag börjat med att bestämma mig för att inte flytta ifrån Sasazuka.  Företaget som jag blivit anställd av erbjuder alla nya anställda som bor mer än 50min från Harajuku eller som har sin hemort på anna plats än Tokyo och inte kan pendla till jobbet (inte för att jag vill vara ”värst” men jag skulle nog vilja påstå att det skulle vara svårast för mig)  en lägenhet en halvtimme från Shibuya för 20000 yen i månaden (vilket inte ens motsvarar 2000 kronor).  Jag skulle tjäna 35000 yen i månaden på att bo där (ca. 3000 kronor), vilket betyder att jag skulle kunna bygga upp ett ganska bra sparkapital. Rent pengamässigt så tjänar jag på att bo där.

Trots det generösa erbjudandet så är tanken på att komme hem varje dag efter jobbet, stupa i futonen, och säga upp mitt uteliv med att vara för trött för att orka åka in till ”stan” eller träffa vänner, bo för långt ifrån Wataru nog för att få mig att hamna i en deppression. Så vad är mer värt, pengar eller en lite mer kvalitativ livsstil?

Någonting som jag har lärt mig under de år som jag bott i Tokyo är att upplevelser betyder så mycket mer än pengar.  Jag minns hur mycket jag lyckades spara på att jobba extra fyra dagar i veckan, vilket inte var på grund av min skitlön utan på grund av att jag alltid var för trött för att hitta på någonting. Jag hade aldrig tillfälle att använda de pengar jag tjänat. Om jag redan nu har en känsla av att jag kommer att må dåligt av att flytta och gråter en hel dag bara över tanken på att jag kanske inte kommer att bo kvar här i vår så är det nog inte värt det, trots den billiga hyran.

Jag säger som Elin i Fucking Åmål, ”Jag är hellre glad nu än om 25 år”.

Total eclipse of the heart

Total eclipse of the heart var precis vad jag ville sjunga på karaoke fredagen för två veckor sedan. Jag och några vänner hade nämligen stämt träff i Yoyogi kouen för att titta på månförmorkelse. Jag hade med mig hot wine (glögg) medan de andra hade med sig kastrull, gasplatta, tilltugg, muggar mm. Vi gick egenom ett vad vi todde skulle vara en död park, men det var flera som hade kommitp å samma brillinta ide om att titta på solförmörkelsen i parken. Några kom i stämmning med att spela kongos, andra satt i gräset och betraktade månen som sakta  men säkert täcktes av den nattsvarta himlen.

Det är kvällar som dessa som påminner mig om hur mycket jag älskar att bo i Tokyo.När jag ändå var i krokarna så bestämde jag mig för att åka tillbaka till Shinjuku och gå på Bash. Watarus band spelade och deras gitarrist hade flygit in från Okinawa för Bash julspecial. Tur att jag var någorlunda uppklädd då jag inte hade någon aning om att det var julspecial. Stämningen var dock ganska låg med tanke på Ishiyamas bortgång. Jag hoppas på ett livligare Rock’nRoll countdown den 31a December.

Projektet

Det har varit väldigt mycket det här året men jobbansökningar, research inför val av tema för slutprojektet och sedan förberedelser för avslutningskollektionen. Jag är just nu uppe i vecka tre av sy-klart-din-kollektion-på-fem-veckors period. Det är alltså bara två veckor kvar innan vinterlovet och jag har precis kommit igång med ett plagg. Korsetten till min andra outfit. På grund av komplikationer med att få mitt tyg till den första outfiten färgad så fick jag anpassa schemat.

Jag ligger ungeför 2 veckor, om inte mer, efter schemat och är en aning stressad, därav den dåliga uppdateringen.

Så här ser min varga ut just nu. Jag går upp runt fem-sex på morgonen, åker till skolan minst en timme innan lektionen börjar och stannar kvar till åtta i princip fem dagar i veckan. På lördagar har skolan bara öppet till sex på kvällen och öppnar inte först halv nio på morgonen så man kan väl säga att jag får lite sovmorgon. Det vill säga två timmar efter lektionstid. Trots det blir jag ändå aldrig klar. Jag har nog tagit mig an ett litet för svårt project, ergo, det går inte att skapa fem semi-couture plagg på sex veckor!  När jag kommer hem, vilket alltid är runt nio-snåret lagar jag middag och gör i ordning en lunchlåda för kommande dag, tittar på film eller ett avsnitt av mad men medns jag äter, somnar direkt efter middagen trots att jag har saker att göra.

Mitt sociala liv ligger på minus, och när jag äntligen fick ett erbjudande av att få följa med på en Dries van Noten utställning med tillhörande mini-show så måste jag tacka nej på grund av min inlämning av korsetten på måndag. Jag vet, det kommer att vara över i mars, håll ut! Mars. Om tre månader med andra ord.

Jag har nu levt på minimal sömn/dålig sömn sedan i Juni så man kan väl säga att jag inte är pigg nog att skriva inlägg om vad jag gör. Ikväll kände jag att det var dags för ett undantag så här har ni er uppdatering.

Det är inte bara mörker. Jag gör trots allt någonting som jag tycker är kul och jag vet hur bra jag kommer att känna mig när plaggen äntligen är uppsydda men det är svårt när mållinjen liksom glider längre och längre ifrån en. Utöver min mini kollektion så gör jag just nu även ett samarbete med Hikomisuno jewlery collage som ni kommer att få se i samband med fotningen av min katalog i början av nästa år. Jag har en riktigt bra grupp och alla verkar vara lika peppade som jag. Dessutom har alla fyra i gruppen utbildning i olika områden vilket jag tror kommer att utgöra en bra mix för slutresultatet.

Här kommer i vilket fall en liten summering av vad jag gjort den senaste tiden.Jag har gjort annat är att vara i skolan, som att gå på Tokyo fashion night out till exempel. Det var knökat med folk.

Jag har färgat tyg.

För några veckor sedan blev jag bjuden på Miu Miu’s coctail reopening- party i Ginza.

Eftersom jag ska till skolan imorgon också så stannar vi uppdateringen här. Förtsättning följer.

När man inser att man inte är 18 längre

I fredags gjorde jag en fuling och hoppade i den lilla svarta och smet ifrån mina sysslor. Det var nämligen den årliga Halloween ball på Loft i Shinjuku. Los Rizlaz uppträdde och jag ville ju inte gärna missa! Sedan är jag lite svag för allt som har med utklädnad elelr klä upp sig att göra. Efter en heldag i skolan plus lute födelsedagsfirande efteråt för Kie i min klass så var jag dödstrött när jag kom hem. och var tvungen att ta en siesta. Siestan i sin tur drog ut lite längre på tiden än vanligt vilket resulterade i att jag missade sista tunnelbanan. Jag och Wataru delade på en taxi och kom, om än något sent, till sist fram. Det var förvånandsvärt lite folk ute med utklädnad men jag antar att de flesta gick ut igår, dvs på lördagen. Med tanke på att vi var framme runt halv två och selningsschemat hade rejäla förseningar så slutade det med att jag åkte hem runt fem snåret, och då höll kalaset förtfarande igång! Jag som hade tusen saker på min lista nästa dag kände mig dock manad att åka hem lite ”tidigare”.

Att åka tunnelbana hem klokan fem på morgonen är ingen trevlig upplevelse, och jag kände verkligen hur det hade tagit på min energi att bara vara ute i några timmar. Jag gjorde misstaget och satte mig ner i vagnen och tyckte att det var en bra ide att ”vilade ögonen” lite grann. I samma veva som jag slog up ögonen så hade dörrarna stängts till min hållplats. Det var första gången jag varit så trött att jag åkte för långt på vägen hem från en utgång. Jag fick med andra ord en ofrivillig morgonpromenad i högklackat och var helt slut när jag äntligen kom hem runt sex-snåret på morgonen.

Samma morgon vaknade jag klockan nio på morgonen, samma tid som jag skulle ha varit i skolan och jobbat med mitt avslutningsprojekt. Jag tog det som ett tecken från ovan och somnade om och vaknade halv två på dagen förtfarande mör av kvällen innan.

Jag minns när jag precis hade kommit till Tokyo med korta skoldagar, karaoka varje vecka , dansa till klockan fem på morgonen och fortfarande klara av att gå upp efter bara några timmars sömn för att plugga. Det hela stod klarare än någonsin. Jag är inte 18 längre och min kropp återhämtar sig inte lika fort. Något att tänka på nästa gång jag bestämmer mig för att gå ut trots att jag har saker som väntar på att bli gjorda.

Här kommer lite bilder från kvällen. Jag kom in gratis som Los Rizlaz” fotograf” så bilderna består till mestadels av live-bilder.

Jag satsade på mexikanst tema och gjorde i all hast en mexikans sugar skull sminkning. Här posar jag tillsammasn med Takako san, en av de snyggaste personer jag känner. Hon är en av de få som vekligen passar i allt från undercut med grönt hår till blå page.Jag och Saori chan från Stompin’ RiffRaffs.

Los Rizlaz

The Drexel hade bästa utklädnaden, och kanske den läskigaste.

Mascara Estudiante och Noel.
❤

Jag träffade många jag inte sett på länge vilket kändes väldigt uppfriskane trots att jag var helt mör dagen efter.

Nu måste jag skynda mig till Shinjuku för inhandling av material.

Ja ne!

When under Ether

 

 

Topp gjord av mig  till min mönsterkonstruktions kurs som en övning inför min slutkollektion.

Foto och styling av mig.