Tecken

Jag tror inte på tecken, eller vad slumpmässiga möten kan ha för betydelser men jag har sedan det nya året kickade igång sett två albino-japaner och undrar vad det kan ha för slags mening, rent hypotetiskt. Jag menar, jag tror ju inte på sådant.

Idag reste jag tillbaka till Sverige, om än bara för någon timme. Jag var nämligen på jakt efter ett skrivborde på..Det var ingen lättsam tågtur ut till Minamifunabashi. Mitt mobilbatteri har den senaste tiden blivit väldigt svagt och ger upp så fort någon ringer till mig eller om jag skickar mer än 3 sms per dag.  Så efter att mitt batteri gett upp redan vid ankomsten till Shinjuku står jag handfallen och har ingen aning om hur jag ska ta mig ut till köttbullarnas och ballerinakexens förlovande land, så jag går till biljettluckan och mer om en tubbelbanekarta. Yes! Nu kan ingenting gå fel, tänkte jag. Det kan det. Jag tar chuo line till Yotsuya där jag tror att jag ska stiga av och byta tåg. Jag kliver av, men vänta! Det finns ingen skylt med den linjen jag ska ta! Vadan detta? Jag ser tåget jag just kle av passera förbi och inser att det var tåget jag satt på jag skulle med. Chuo line kallar sig efter en viss sträcka för någonting annat (har passande glömt bort namnet), därav mitt missförstånd. Jag väntar tålmodigt i hela 8minuter (det kan hända at jag överdriver) och hoppar på, med något dämpade förväntningar. Allt går väldigt smidigt så fort jag kommer fram. Jag rustar förbi alla onödiga sektioner och kommer snabbt till den avdelning jag väntat på, workspace. Jag ringde och frågade en operatör på IKEA om det var större utbud i butiken än vad det var på deras hemsida och ja, det var det sa han. Jag var förvisso från början ganska övertygad om att detta bara var ett sätt för honom att locka dit fler kunder så att de kan köpa på sig massa saker de egentligen inte behöver (jag köpte ett par kaktusar och sill som souvenir till Wataru och ett par kökshanddukar till mig själv, samt en liten tesil). Jag hittade såklart inget skrivbord, så det slutade med att jag beställde ett från nätet när jag kom hem, efter att ha satt mig på FEL tåg TVÅ gånger. Jag var lite lätt trött när jag kom hem.

Snart ska jag iväg till Bash.

2009

Jag antar att det är dags med en obligatorisk reflektion över det gångna året. Jag är själv inte säker på vad som kommer att fylla raderna i det här inlägget men förhoppningsvis kommer jag att komma till insikt med ett och annat medan jag skriver. Förhoppningsvis.

Idag var jag på jobbet. Jag kan inte säga att jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att vi får dåliga löner för ett slitigt jobb. Välkommen till restaurang branschen! Vart är det någonsin bra betalt om man jobbar som servitris? Jag tycks fortfarande jämföra allting med Sverige, viket  på ett sätt ändå är naturligt men jag antar att det är dags för mig att inse att Sverige inte är normen. Det hände ganska ofta under hösten att jag stannar upp och frågar mig var för jag kämpar som jag gör, med skola, jobb, vardagsliv.

Ja, varför? För att jag, hur jobbigt det än blir, älskar mitt liv i Japan. Inte så mycket för att jag älskar Japan som land. Det finns mycket som jag beundrar med Japan men också saker som jag tycker att de borde jobba betydligt mycket mer på (jämställdhet mellan könen till exempel, queer frågor och arbetsförhållanden). Men jag älskar mina vänner här och för första gången så känner jag verkligen att jag anstränger mig. Eller det är en lögn, för det mesta så känner jag att jag inte anstränger mig alls men om man jämför med hur jag levde i Sverige så är det en betydlig skillnad! Jag kommer nog aldrig komma ifrån pressen jag ställer på mig själv vart jag än åker. Japan är numera mitt hem, och jag måste lägga manken till om jag vill kunna stanna här efter att jag slutat skolan. Jag tror förvisso inte att visum har något att göra med ens prestationer utan snarare om man anses ”behövd” eller inte samt om man har tur. Anledningen till varför jag vill stanna i Japan är inte enbart på grund av Wataru. Det här är någonting jag känt redan efter ett halvår in i japanska studierna. I början var det mest för att jag hade roligt varje dag, även i skolan, livet var en fest liksom! Men verkligheten har  hunnit ikapp mig, och det är i sådana situationer som man frågar sig själv om det är värt kampen. Och svaret är, ja. Hur jobbigt det än är så är det värt varje svett- och tårdroppe! Jag hade nog aldrig utvecklats så mycket som jag gjort om jag stannat kvar i Sverige. Att flytta till ett annat land och i samma veva flytta hemifrån har gett mig många insikter om mig själv. Jag tror att man behöver sätta sig en en ny miljö och kasta sig in i någonting okänt för att kunna veta vad man är klarar av fysiskt och psykiskt, tänja sina gränser, utmana sina fördomar. Jag tror att jag var en ganska fördomsfull människa som tonåring. Fördomar mot folk som inte var som jag. Jag var väldigt narcissistisk, naiv och cynisk. På ett sätt saknar jag in gamla narcissism, men det var omöjligt att hålla kvar vid den när jag kom till ett land vars språk jag inte talakde eller knappt förstod. Det är svårt att vara mallig när man knappt kan föra en konversation på en 4- årings nivå!

Och så träffade jag Wataru. Det är sant att jag till förra året inte kände något behov av en pojkvän, mest för att jag inte hade träffat någon som jag tyckte tillräckligt mycket om. Bli kär? Nej, det hände andra. Jag hade vänner, det räckte. Mina vänner och min familj är fortfarande det viktigaste som finns, men jag isnåg väl någonstans på vägen att det inte skadar att ha någon vid sisn sida. Jag vet faktiskt inte hur jag hade klarat av mina svåra tider här i Japan om det inte vore på grund av honom.

Det är svårt att säga vad jag fått för insikter 2009 när det varit en konstant resa från att jag kom 2007. Jag antar att jag har lärt mig att jag klarar av mer än vad jag tror och att jag verkligen måste göra någonting åt min tendens att stressa upp mig (vilket förvisso är någonting jag vetat innan jag kom till Japan!) och att det är OK att säga Nej om man inte orkar. OCH att man ibland måste kämpa lite mer än vad man vill eller tror att man är kapabel till. Drömma? Visst, det gör jag fortfarande, men man måste varva drömmarna med lite reality check och tråkig vardagsrealism ibland. Vardagen med Wataru, den är ändå inte så dum den.Bilden är tagen av Atsushi (Explosion, http://explosionfromos.blog46.fc2.com/)

Gott nytt år i efterskott! Låt oss göra 2010 minnesvärt!

Gotta lot of rhythm in my soul

I kväll deltar jag i Magical cafe’s december session. Skulle från början sjunga 3 låtar men nu blir det bara 2. Men jag är glad för det! Jag tror inte att jag hade hunnit memorera 3 låtar tills idag. På håret att jag kan de 2 jag ska sjunga! Det är en sak att sitta och öva hemma med låtarna i bakgrunden och sjunga själv. Det finns risk att jag glömmer bort någon vers men det ska nog gå bra!

Häromdagen gick jag på Gonna Ball efter att ha repat i studion. Tog nästan inga bilder men här är de jag lyckades ta.

Afternoon blues

Imorgon är det jobb. Uscha. ända fram till den 30e ska jag jobba och jag ser inte fram emot det. Det är förvisso bara 5-7h pass så jag borde nog överleva, men jag får ångest bara jag tänker på det.

Dagens dilemma. Jag jobbar imorgon 12- 18 och har lovat en vän att komma på hans event ikväll 00- 05. Jag kommer vara helt slut imorgon och säkert göra en massa fel bara därför. Jag borde inte gå. Ganbaruzo-!!

Lite bilder från Julfesten hos Tsubasa häromdagen.Söt Tompa och Miwa.

メリクリスマス

Happy Christmas eller varför inte Happy Merry Chrismas! I Japan snålar man inte på ord, särskilt när det gäller julen.

Igår kom Fumiko förbi under dagen. Jag hade precis hunnit handla alla ingredienser till min och Wattis julmiddag.

Idag fick jag paket från Mamma! Tack så jätte mycket mamma och moster för allt gott! Idag blev det en svensk frukost med gröt och knäckebröd. Wataru körde  sin egen stil och åt gårdagens tomatcurry.

Har spenderat min helg med darling W i dagarna 4 och bara myst. Från och med lördag blir det mycket jobb för min del, men till dess ska jag försöka ta det lungt och jobba lite på min researchbook till skolan. Imorgon är det min sista dag innan julov. Det nalkas betygsättning, och jag är lite orolig över vad jag kommer få i pattern- making men jag hoppas på det bästa. Idag blir det att lägga sig tidigt. Godnatt gott folk!

提出の悩み！！

I går hade jag ett prov som inte riktigt gick enligt förväntningarna och min lärare lär inte vara nådig. Jag vill dock till mitt försvar säga att det var på tok för lite tid för ett sånt prov, och det var jag inte ensam om att tycka. Men sånt fr man inte säga till läraren i Japan. Jag skulle bara våga underkasta mig!

Har precis avslutat min måltid bestående av grönskasgryta med natto/ purjolöktopping. Imorgon har jag inlämning i design. Jag vill verkligen göra bra ifrån mig och lär sitta uppe halva natten. Ganbare! Såhär fint ser mitt rum just nu.Papper, pärmar, böcker överallt. Jag ser inte fram emot att städa under lovet.

Yosh!! Det är bara att sätta sig med penna och papper och börja teckna!

Ett år visare.

Då var födelsedagen över och man är nu 23 år gammal. Firandet är för den delens skull inte över! På fredag blir det mys med Pimchi och nästa vecka blir det förmodligen till att träffa Fumiko.

Måndagen började inte bra med Modelism- lektion hela dagen och jag absolut ingen vart. Jag vet inte om det bara är jag, men jag tror mig alltid förstå vad det är vi ska göra när läraren förklarar framme vid tavlan men sedan när jag ska försöka mig på att göra samma sak själv så går det inte alls. Jag kom absolut ingen vart under hela dagen och hann inte göra klart det jag skulle vilket gjorde mig oerhört frustrerad. Den senaste tiden har jag inte hunnit färdigt under lektionstid och varit tvungen att komma tidigare till modelism- lektionerna två veckor i rad nu. Jag kände mig ganska uppgiven över detta när dagen slutade vid sju men försökte hålla humöret uppe.

Jag och Wataru hade stämt träff i Shibuya halv åtta och han var sen. Men med tanke på att jag okså var sen till hans födelsedag så tog jag inte illa vid mig för det. Vi hoppade på Hanzomon- linjen och jag hadeabsolut ingen aning om vart vi skulle. Vi kliver av stationen, jag känner inte igen mig först och först när jag ser vart vi är på väg så förstår jag vart vi är. Wataru hade bokat bord på den Svenska resturangen Stockholm i Akasakamitsuke(?)!! Vi hade pratat ett tag om att gå dit med några vänner till Wataru, som visat intresse för att prova på svensk mat (i synnerhet Go san som jobbar på en resturang bra någon byggnad bort), mest för att se hurvida det verkligen var svensk mat som serverades och inte anpassat för att tilltala den japanska majoriteten. Vi åt svenskt smörgåsbord, som var förvånadsvärt likt set svenska smörgåsbordet med sill, lax (gravad och rökt) samt olika sallader, potatios, köttbullar, korv mm. Till och med knöckebröd och fullkornsbröd bjöd de på! Det som inte riktigt passade in var väl pastan. Nubbe drack vi också. Herr gård, vilket var förvånandsvärt lättdruket. Wataru tyckte så mycket om det att han drack två. Jag höll mig dock till rödvinet. När vi fått våra drinkar kommer en servitör med en jättebukett och säger ” Det här är från Go sama”. Jag trodde först att jag hade hört fel tills jag lästa kortet och buketten var mycket väl från Go san!

三連休！

(4-dagars långhelg) Har förvisso redan passerat men jag tänkte helt osälviskt dela med mig av lite bilder från min och Wattis date i Yokohama. Watarus lillayster hade vunnit biljetter till en kryssning med Royal Wing, men eftersom hon inte själv trodde att hon skulle använda dem bland annat på grund av att hennes pojkvän bor i Nigata-ken, så gav hon oss biljetterna.

Vi gick först av i Chukagai (Chinatown) och passade på att äta butanikuman (fläskfyllda knyten, nästan som palt fast utan potatis..eh, det vill säga inte alls som palt) och annat smått och gott medasn vi rörde oss mellan de turist- täta vägarna.

Jag har världens bästa gäster på mitt jobb!

Ett jätte trevligt svenskt par brukar komma och äta hos oss en gång i veckan. Senast vi sågs berättade de att de prenumererade på svenska tidningar till Japan och att de sedan hade en massa genomlästa tidningar liggandes omkring och frågade om inte jag ville ha lite svenska damtidningar (jag som studerar mode design). Jag blev så glad över att de ens frågade om jag inte ville ha lite gamla tidningar!
Idag försov jag mig men jag han i tid till jobbet som tur var. Anledningen till det var att jag gick ut igår och var ute till fem, kom hem runt sex och hann sova i knappt 4h. Jätte trött och seg kommer jag till jobbet och vad väntar på mig där om om inte en påse  med damtidningar och… Lussekatter! Jag blev så himla glad!

Sen gjorde jag fel på en nota och var tvungen att betala 1000yen. Surt! Men jag är fortfarande glad över lussekatterna. Jag ska nog äta en nu och dricka lite varmt te. Klockan är över tio och jag skulle egentligen vilja sova men jag har fortfarande saker som måste göras.

Igår gick jag som sagt till Buzzin. Glömde kameran vilket var lite surt, men det är alltid samma folk så det gör väl inte så mycket. Innan utgången var det förfest hemma hos mig och jag bjöd på varmt vin (rödvin, apelsinjuice, kanelstänger, russin och mandel) som var ett försök till glögg. Utöver det köpte vi FÖR mycket öl med tanke på att det bara var 3 i sällskapet som drack öl. Sedan bidrog de andra med umeshu och yuzu..shu? Tog naturligtvis inga bilder på det heller. Och innan vi ska gå ut så tar Natsuko fram ett paket och en cheescake-tårta. Waaah!

Jag blev inte lite rörd över att hon ens kom ihåg min födelsedag och ännu mindre att hon hann köpa presnet och tårta med tanke på att jag skickade ut inbjudningar samma dag runt 3- tiden. Nastuko är verkligen världens finaste och jag är så glad över att jag har henne som vän!Gamal bild från från Buzzin.