Mitt i detta vakuum har jag ett litet projekt (som inte är så litet) som håller mig igång de dagar jag inte stänger ute allting och reser tillbaka till Capeside och mitt 13 åriga jag. Projektet innehåller flera lager organza, spets dekorationer och stora 50-tal silhuetter. Sug på den ni!
Under Uncategorized
I söndgas, trots avskräckande väderleksrapporter, så bestämde jag mig för att ta cykeln till Red Cloth. Vägen dit var inga problem, inte skulle lite duggregn få mig att säga nej till lite motion framför utryckslösa anskiten på tunnelbanan.
Det var dock inte lika roligt att cykla hem i spöregn. Som tur var hade jag förutsett att det antagligen skulle regna mer på vägen hem och hade duktigt nog tagit med mig en halsduk som jag snyggt virade runt huvudet för att skydda mitt hår och min syn så gott jag kunde.
Såhär snygg och dyngsur var jag när jag kom hem. Min lilla lugg-tupé mådde inte så bra av all vind och regn, men vad gör man inte för lite äventyr ute i Tokyo natten!
Under Uncategorized
I Söndags hade många samlats på Red Cloth i Shinjuku för att hedra Ishiyama. Jag tror att det var fler folk den här söndagen än det var förra lördagen då Boz Boorer uppträdde.
Vid scenen möttet jag av det här plakatet, en ”före” och ”efter” bild av Ishiyama, mer bestämt ”med hår” och ”utan hår”.
Longesome Slim.
”Johnny” Akiyama, även kallad ”The Champ”.
Riz Laz spelade.
I slutet kom Boz upp på scen som hemlig gäst!
Det var flera band som spealde under kvällen, och sist ut var Ramjet Ramblers, bandet som Ishiyama spelade ståbas i. De stod på scen för första gången med sin nya bassist. Det var minst sagt känslosamt, både för de på scen och de som stod och lyssnade.
Det finns många saker man kan säga om Ishiyama san men en sak är då säker, han var älskad av många.
För en vecka sedan hade jag det stora nöjet att gå på Nobu san och Makis bröllopsfest. Jag var sen i vanlig ordning och kom precis när brudparet skulle göra entré så jag fick snällt stå och vänta tills talet av brudgummen var avslutat.
När jag kom ner hade maten redan serverats och några minuter senare var paret i färd med att skära tårtan.
Maki var så himla vacker i sin empire klänning och krans!
Så var det dags för brudgummen att uppträda.
Jag och Coucou.
Sedan var det dags för utlottning av lite presenter. Tomonari san, vår toastmaster för kvällen, var stilig i helröd kostym. Rawr!
Efter festen var det dags att dra vidare till Red cloth. Boz Boorer (gitarrist i Polecats och numera gitarrist till Morrisey) skulle uppträda med Riz Laz som bakgurndsband på The Bash.
Jag och Oka chan åkte i förväg, men hade ingen lust att hänga i en tom lokal så vi gick till en izakaya för att värma upp. Som ni ser här har jag en del läppstift att välja mellan. Jag har inte lyckats hitta det perfekta röda än så jag blandar ganska mycket.
Go san öppnade spelningen med några låtar.
Sedan var det dags för Boz Boorer att inta scenen!
Det kördes en blanding av classisk 50-tals rock och polecats låtar. Det var nog första gången på tre år som det varit fler än 15 personer på Bash. Det var så knökfullt att det knappt fanns plats att dansa! Om ändå alla kvällar kunde vara som denna. Finns liksom lite störra utbud av kavaljéer, och folk vågar dansa mer. När klockan slog fem kände jag att jag dansat färdigt och fick skjuss hem av Oka chan som skulle hem samtidigt.
Jag tror jag sov till två dagen efter. Det känns sorligt att säga men det börjar kännas i kroppen när man varit ute.
Under Uncategorized
Jag har varit sämre än vanligt på att hålla er uppdaterade. Jag befinner mig i ett vacum, och det händer ungefär lika mycket som i ”I väntan på Godot”. Ibland händer det dock säker som får mig att vistas utanför lägenheten.
Häromdagen blev jag nämligen medbjuden av Kristoffer på baseball. Eftersom det var första gången någonsin så var jag sjukt pepp. Vi köpte med oss öl och edamamebönor och gick mot Meijijingu baseball stadion för att möta upp Kristoffers vän Natsumi, som hade biljetterna.
Jag har aldrig varit ett fan av att se sport, varken på tv eller irl, men jag måste faktiskt erkänna att det var ganska awesome att sitta på högsta parkett (nästan), dricka öl, prata om all möjligt och emellanåt faktiskt titta på spelet.
Det var Swallows och Giants som spelade och det slutade med att Swallows van med 2-1. Go san (sångaren i Riz Laz) var inte allt för glad när jag smsade honom senare på kvällen för att informera om kvällens match. Han är nämligen ett stort Giants fan. Trots att jag inte har reserverat mina hejjarramsor för något speciellt lag så känns det ganska bra att hålla på Swallows, om inte enbart bara för att reta Go san.
December började med en tidig bounenkai (slutet av året fest) som man skulle kunna jämföra med julbord eller julfest. Det har förvisso ingenting med julen att göra, utan mer ett sätt att fira året som gått och dricka i kollegor och goda vänners lag. Fira kanske är fel ord, ett avslut på året helt enkelt.
Jag, min klass och våra lärare firade att jullovet var inom räckhåll i Shinjukus nichome (också känts som Tokyos gay district). Chie hade bokat bord på ett ställe som vår lärare hade tipsat om där huvudrätten bestod av motsunabe (tarm-gryta).
Som svensk låter det inte speciellt inbjudande och det är det inte heller. Jag ville dock inte förstöra stämningen utan bad snällt mina vänner att peta bort motsun ur min del.
De hade de godaste kycklingvingarna jag någonsinn ätit.
Över naben hällde vi på friterad gobou, en japansk rotfrukt som är min nya favorit!
Efter maten hade vi bingo (lotteri) där min lärare i mönsterlära hade köpt kalendrar, kakor och choklad som lottades ut. Här är Kaori och Yu med varsin julkalender.
Eri chan och Kie poserar glatt med jul senbei och choklad.
Omori kun fick en nitlott, men läraren tyckte så synd om honom och gav honom en jul senbei. Senare van han äve en julkalender i sten sax och påse.
Jag vann en julkalender jag med.
Till höger är Iwao san, vår designlärare och till höger är Toki san, mönsterlärare. Alla åt vi för mycket och kunde knappt röra oss, men en promenad till Okadaya (en tyg och sytillbehörs butik) blev det ändå för mig och Yoshino chan.
Chie åt tydligen så mycket att hon blev sjuk dagen därpå. Så kan det gå!
I decembermörkret tittade jag och några vänner på total lunar eclipse i Yoyogiparken.
Med oss hade vi glögg och tilltugg. Det var helt klart den bästa upplevelsen under året bara för att den var så spontan. I år ska det bli mer spontana upptåg har jag bestämt. Ja, efter att jag avslutat mitt projekt då såklart.
Jag var i skolan sex dagar i veckan från klockan nio på morgonen till sex-åtta på kvällen.
Jag blev nästan klar med korsetten.
Hösten och vintern är aptitens årstid er och vintern är till för att äta nabe (gryta). Årets första nabe åt jag hos Nobu san och Maki san som bor bara två stationer från mig i Shimotakaido. När det är nabe fest så kommer det alltid mycket folk. Jag hade med mig glögg kvällen till ära.
Det finns olika sorters nabe, shio (salt), kimuchi (koreansk inalgda grönsaker), svamp mm. Den här gången lagades det kimuchi nabe.
Mitt i kaoset tog jag och Wataru en morgon promenad i det vackra vinter Tokyo, som mer ser ut som en svensk höst.
Det var bland annat den här promenaden som fick mig att bestämma mig för att stanna i Sasazuka.
Efter promenaden åkte jag in till Shibuya för att titta på Ken chans utställning på Candy, en butik som även Lady Gaga besökte under sitt besök i Tokyo innan jul.
Jag älskar färgerna under hösten och vintern i Tokyo.
Jag fick ett efterlängtat paket från mamma.
I paketet låg mycket godsaker, bland annat müsli, lakrits och torkade kantareller.
Första dagen på jullovet hade jag en liten julfest hemma där jag bjöd på glögg, köttbullar och potatis. Till detta hade jag också gjort en kanatarell sås på grädde och soya som gjorde en stor succé!
Alla hade med sig olika godsaker. Det är trots allt mycket roligare med knytis, dessutom underlättar det mycket för värden.
Min julafton bestod av en dejt med mitt arbete och en middag med mig själv som bestod av resterna av julfesten. Det bästa med att ha folk över är att man gör så mycket mat och slipper laga mat några dagar framöver.
Jag avslutar min uppdatering av december här. Nästa gång kommer en sammanfattning av nyår och oshogatsu (en japasnk högtud i början av Januari där de flesta åker till sina bardomshem för att äta typsik oshogatsu- mat). Nu måste jag fortsätta med min jacka. Jag har trots allt en deadline på två veckor då min fotografering blev framförflyttat en vecka. Jag har en känsla av att det kommer att bli väldigt mycket kaffe framöver.
Under Iroiro
You will meet a lot of people in your life. Some of them will only be in your life for a short period of time and some you might grow old with. Friends, better than Boyfriends or girlfriends help us define ourselves.
There are all kinds of friends. The ones you have coffee with and discuss your latest projects with, the ones who holds you without saying a word when you’re crying so much you can hardly breathe or the ones you dance with until five in the morning. Each one is special and has their own ”purpose”.
Today I want to introduce a very special friend of mine, Fumiko.
Fumiko is an inspiring person in many ways. She is a perfect example that you don’t have to go to collage to be good at something. She’s been studying English for many years by herself by watching dramas and looking up the words she don’t understand. She is always challenging herself by doing things like going alone to N.Y to explore the streets of Brooklyn, working the underground hip hop/black music scenes as a party photographer and making the most original nail art in Tokyo. She always compliment you on your style or a piece of work you have done, and she always makes the people around her feel good about themselves.
However, he thing that I find most inspiring about her is how ”imperfect” she is. She is not ashamed by her flaws and she allows herself to make mistakes (something I’m still working on myself. To criticize myself less that is) and I find that truly beautiful. There is nothing I dislike more that people who can’t make joke about themselves, people who think they are better than other people, or worse, a narcissist who doesn’t even have a reason for being one.
I love Fumiko because of her flaws, her honesty and for staying true to herself.
Fumiko is beautiful and inspiring because she is perfectly content in not being perfect.
Picture borrowed from Yoshinori Honda.
Här kommer en liten summering av det ni inte fick se i slutet på förra året.
Jag åkte med tre vänner till Gunma ken, 3 timmar utanför Toyko för att färga bastyget till mitt avslutningsprojekt.
Jag och Kie i min klass tog tunnelbanan till Shinmatsudo, där vi möttes upp av Kaori som var chaufför för dagen. Därefter började vi den 2 timmars långa resan mot Kiryu i Gunma ken.
Vi var lite osäkra på om vi kommit rätt då ”fabriken” inte riktigt såg ut som vi hade förväntat oss. Vi fick sedan reda på att det är en familj som sköter företaget och att de färgar tyg på första våningen i huset, som kanske mer kan beskrivas som ett stort garage där de placerat olika sorters färg-kapslar, maskiner och tork-rum.
Kaoru med Dai sempai (gamle mästaren) som satt lite väl nära mig under lunchen.
Kie (som ska börja på samma företag som jag, och samma avdelning till och med!) står i torkrummet och kontrollkollar färgningen på sitt tyg.
Vi var på Yamasaki senshoku från tio på morgonen till nio på kvällen. Man kan ju säga att vi var en aningen möra efter det. Kallt var det också. Vi pendlade mellan att röra oss ute i färgrummet och torkrummet där det var bastu-varmt fast tort. Vi bilade hem och gasade på som bara den på motorvägen och var hemma på bara 1,5 timmar. Vi avslutade dagen med yakiniku sedan sa jag och Kie hej då till Kaoru och började den långa resan hem med tåg.
Min födelsedag,
firades med tårta på Harbs i Ebisu Gardenplace efter en helt vanlig skoldag.
Jag beställde en crêpe-tårta med päron och vaniljsås.
Jag hade dock lite beslutsångest mellan crêpe-tårtan och kuritårtan (kuri=japansk kastanjenöt).
Aya och Chigusa tar koncentrerat kort på bakverken.
Jag och Kie med jätte-tårtbitarna.
Medan vännerna gick tillbaka till skolan för några sista timmars arbete så fortsatte jag ut i natten. Wataru hade nämligen bokat bord på en fransk restaurang i Komagome.
Det var ganska svårt att hitta till stället och det slutade med att vi var 1,5 timmar försenade. Som tur var så hade restaurangen öppet till elva så vi hade gott om tid att pröva för många sorters vin.
Maten var gudomlig. Till förrätt åt vi en blandtallrik med gåslever, laxmousse och annat gott. Och efter det åt vi varsitt ostron (som Wataru senare blev sjuk av).
Till varmrätt åt vi fisk med vittvin sås och nötkött med blåbärssås.
I slutet kom kocken ut med en födelsedagsbricka med kanelglass och citron panacotta. Lägg märke till att han skrivit ”Riz Laz” som är namnet på Watarus band längst upp i den vänstra hörnet. Slutet gott, allting gott kan man tro, dessvärre blev Wataru magsjuk på vägen hem, troligen på grund av ostronet. Det blev inte mycket sömn, varken för Wataru eller för mig den natten.
Dagen efter öppnade jag födelsedags presenterna jag fått av Oka chan och George. Av Oka chan fick jag en filt som jag använt i stort sett varje dag, och av George fick jag en kopp i serien Fire King ”Orange sunset” .
Som ni ser så tog jag inte många bilder under november, utan spnderade mer tid till att förberede inför slutprojektet. Nästa uppdatering, December! Men först ska jag sy lite. På återseende.
Under Iroiro
Eller snarare, lets’ get it over with. Jag är för uppslukad av mitt avslutningsprojekt för att njuta av de sista dagarna av 2011. Just nu vill jag bara ha det överstökat. Done.
Nu är det bara två dagar kvar på året, något som fick mig att tänka på det här med nyårslöften. Jag tror inte på att lova saker i realtion till ett årsskifte, däremot så har jag av en händelse kommit fram till vissa saker såhär i slutet av året. Jag lever för mycket framtiden för att kunna uppskatta nuet, vilket är ett problem jag kommer att försöka ändra på under 2012.
Som ett steg i rätt rikting så har jag börjat med att bestämma mig för att inte flytta ifrån Sasazuka. Företaget som jag blivit anställd av erbjuder alla nya anställda som bor mer än 50min från Harajuku eller som har sin hemort på anna plats än Tokyo och inte kan pendla till jobbet (inte för att jag vill vara ”värst” men jag skulle nog vilja påstå att det skulle vara svårast för mig) en lägenhet en halvtimme från Shibuya för 20000 yen i månaden (vilket inte ens motsvarar 2000 kronor). Jag skulle tjäna 35000 yen i månaden på att bo där (ca. 3000 kronor), vilket betyder att jag skulle kunna bygga upp ett ganska bra sparkapital. Rent pengamässigt så tjänar jag på att bo där.
Trots det generösa erbjudandet så är tanken på att komme hem varje dag efter jobbet, stupa i futonen, och säga upp mitt uteliv med att vara för trött för att orka åka in till ”stan” eller träffa vänner, bo för långt ifrån Wataru nog för att få mig att hamna i en deppression. Så vad är mer värt, pengar eller en lite mer kvalitativ livsstil?
Någonting som jag har lärt mig under de år som jag bott i Tokyo är att upplevelser betyder så mycket mer än pengar. Jag minns hur mycket jag lyckades spara på att jobba extra fyra dagar i veckan, vilket inte var på grund av min skitlön utan på grund av att jag alltid var för trött för att hitta på någonting. Jag hade aldrig tillfälle att använda de pengar jag tjänat. Om jag redan nu har en känsla av att jag kommer att må dåligt av att flytta och gråter en hel dag bara över tanken på att jag kanske inte kommer att bo kvar här i vår så är det nog inte värt det, trots den billiga hyran.
Jag säger som Elin i Fucking Åmål, ”Jag är hellre glad nu än om 25 år”.
Total eclipse of the heart var precis vad jag ville sjunga på karaoke fredagen för två veckor sedan. Jag och några vänner hade nämligen stämt träff i Yoyogi kouen för att titta på månförmorkelse. Jag hade med mig hot wine (glögg) medan de andra hade med sig kastrull, gasplatta, tilltugg, muggar mm. Vi gick egenom ett vad vi todde skulle vara en död park, men det var flera som hade kommitp å samma brillinta ide om att titta på solförmörkelsen i parken. Några kom i stämmning med att spela kongos, andra satt i gräset och betraktade månen som sakta men säkert täcktes av den nattsvarta himlen.
Det är kvällar som dessa som påminner mig om hur mycket jag älskar att bo i Tokyo.
När jag ändå var i krokarna så bestämde jag mig för att åka tillbaka till Shinjuku och gå på Bash. Watarus band spelade och deras gitarrist hade flygit in från Okinawa för Bash julspecial. Tur att jag var någorlunda uppklädd då jag inte hade någon aning om att det var julspecial. Stämningen var dock ganska låg med tanke på Ishiyamas bortgång. Jag hoppas på ett livligare Rock’nRoll countdown den 31a December.
Under Iroiro
Det fattas tusen yen 
