Boys and girls of every age, would you like to see something strange

I lördags var det dags för den årliga Halloween Ball på Loft i Shinjuku. Folk var förvånadsvärt utklädda/uppklädda.

Jag och Oka chan hade varit på jakt efter kostymer i en vecka och det slutade med att vi hetts-beställde varsin kostym online och hoppades på det bästa. Ja, kostymerna i sig var ju kanske inte så heta, men med lite akrylfärg, bandage och en fet sminkning på det så kändes det ganska väl utarbetat.

Det togs inte så många bilder men det här är vad jag har att visa. Douzo.

Vi gjorde vårt bästa att inte vara ”slutty” utan mer halloween så att säga.

The phantom surfers spelade och lockade mycket folk till Loft.

Oka can och hennes super legs!

Saori chan och Miku chan från Stompin’ RiffRaffs plus vän. Jag gissar på att hon är med i Thee Bat eller något liknande band.

Jag sprang in i Andrew, som såg mer döende ut än vanligt.

Los RizLaz!

Salut!

Tummen upp!

Puss Darling.

Fierce!

Owari!

土曜日にハロウィンボール行ってきました。オカちゃんとアーミーガールのお揃いで行ってきたので目立ちました。コスチュームはぎりぎりに決めたけど、割といい感じでした。

ファントームサーファスがカリフォーニアから来日しましたのでお客さんが多かったです。FSよりロスを応援してきたので、そっちの方に盛り上げました。人が多かったので今回のライブはいつもより盛り上がって、楽しかったです。

Yukata afternoon

I lördags var jag bjuden av Yuki till ett event för Moët & Chandon som hölls av Elle Japan Online. Sommaren till ära var dresscoden yukata (en svala form av kimono, där därkten vanligtvis är gjord av bomull).

Låt er inte luras. Det kanske ser väldigt svalt ut men det är hemskt varmt att bära yukata under sommaren! Trots det ser man många på stan med sina vänner i matchande yukatas (måste nästan skicka en till dig Elin så att vi kan matcha på håll!).

Eventet gick ut på att ha det trevligt och dricka champagne i yukatas, och dricka campagne det gjorde vi.

Samma dag fick jag reda på att min date  har fått ett internship för Elle Girl online så jag passande på att intruducera henne för Yuki som i sin tur introducerade oss till sina kollegor på Elle Japan online.

Alla var hemskt fina.

Vi fick många komplimanger för vår styling vi också. Både yukatas tillhör mig. Den jag har på mig köpte jag second hand förra sommaren och den An har på sig köpte jag för kanske 4 år sedan, när min bror var här för första gången. Obi-sarna (tyget i midjan) hade jag köpt dagen innan på en second hand i Shimokitazawa.

Inne i galleriet stod det champagneflaskor överallt.

Vi tog en obligatorisk mingel-bild vid ett Moët podium.

Sedan fiskade vi upp vattenballonger. Det är en väldigt traditionell aktivitet under matsuris (festivaler). Det finns en form där man fiskar upp påsar med guldfiskar. Jag var dock väldigt glad över att dessa vattenballonger var fisk-fria.

En studdsboll fick jag också men den gav jag bort till Fumiko som jag träffade senare under kvällen. Tror att den passar bättre i hennes 90-tals pop inredda hem.

Efter tre glas champagne och en öl senare på Friday’s så kände jag mig ganska färdig för kvällen. An var dock lite mer hardcore än jag och gick vidare till en nomika (samling människor där huvudaktiviteten är att dricka).

Watarus band spelade i Shinjuku samma natt så min ursprungsplan var att ta cykeln in till Shinjuku runt 12-snåret, men jag kollapsade så fort jag kommit hem. Så kan det gå!

När man inser att man inte är 18 längre

I fredags gjorde jag en fuling och hoppade i den lilla svarta och smet ifrån mina sysslor. Det var nämligen den årliga Halloween ball på Loft i Shinjuku. Los Rizlaz uppträdde och jag ville ju inte gärna missa! Sedan är jag lite svag för allt som har med utklädnad elelr klä upp sig att göra. Efter en heldag i skolan plus lute födelsedagsfirande efteråt för Kie i min klass så var jag dödstrött när jag kom hem. och var tvungen att ta en siesta. Siestan i sin tur drog ut lite längre på tiden än vanligt vilket resulterade i att jag missade sista tunnelbanan. Jag och Wataru delade på en taxi och kom, om än något sent, till sist fram. Det var förvånandsvärt lite folk ute med utklädnad men jag antar att de flesta gick ut igår, dvs på lördagen. Med tanke på att vi var framme runt halv två och selningsschemat hade rejäla förseningar så slutade det med att jag åkte hem runt fem snåret, och då höll kalaset förtfarande igång! Jag som hade tusen saker på min lista nästa dag kände mig dock manad att åka hem lite ”tidigare”.

Att åka tunnelbana hem klokan fem på morgonen är ingen trevlig upplevelse, och jag kände verkligen hur det hade tagit på min energi att bara vara ute i några timmar. Jag gjorde misstaget och satte mig ner i vagnen och tyckte att det var en bra ide att ”vilade ögonen” lite grann. I samma veva som jag slog up ögonen så hade dörrarna stängts till min hållplats. Det var första gången jag varit så trött att jag åkte för långt på vägen hem från en utgång. Jag fick med andra ord en ofrivillig morgonpromenad i högklackat och var helt slut när jag äntligen kom hem runt sex-snåret på morgonen.

Samma morgon vaknade jag klockan nio på morgonen, samma tid som jag skulle ha varit i skolan och jobbat med mitt avslutningsprojekt. Jag tog det som ett tecken från ovan och somnade om och vaknade halv två på dagen förtfarande mör av kvällen innan.

Jag minns när jag precis hade kommit till Tokyo med korta skoldagar, karaoka varje vecka , dansa till klockan fem på morgonen och fortfarande klara av att gå upp efter bara några timmars sömn för att plugga. Det hela stod klarare än någonsin. Jag är inte 18 längre och min kropp återhämtar sig inte lika fort. Något att tänka på nästa gång jag bestämmer mig för att gå ut trots att jag har saker som väntar på att bli gjorda.

Här kommer lite bilder från kvällen. Jag kom in gratis som Los Rizlaz” fotograf” så bilderna består till mestadels av live-bilder.

Jag satsade på mexikanst tema och gjorde i all hast en mexikans sugar skull sminkning. Här posar jag tillsammasn med Takako san, en av de snyggaste personer jag känner. Hon är en av de få som vekligen passar i allt från undercut med grönt hår till blå page.Jag och Saori chan från Stompin’ RiffRaffs.

Los Rizlaz

The Drexel hade bästa utklädnaden, och kanske den läskigaste.

Mascara Estudiante och Noel.
❤

Jag träffade många jag inte sett på länge vilket kändes väldigt uppfriskane trots att jag var helt mör dagen efter.

Nu måste jag skynda mig till Shinjuku för inhandling av material.

Ja ne!

När två blir ett

Den 6e Augusti firades Kristoffer och Hanako som nygifta i Azabu Juban. Tillställningen ägde rum i Azabu juban på 8e våningen med utsikt över Tokyo och en dekorativ swimingpool. Det var en väldigt fin liten tillställning med när och kära. Och jag såklart. Här kommer dagen sett ur min kameranlins.När jag vaknade såg jag ut som Enstein.Efter kanske 20 minuter att kamma ut lockarna såg håret ut såhär. Hårnät är verklgen det bästa sättet att hålla frisyren på plats!Det vackra brudparet.Det hölls tal.Det minglades och kamerabliztar fyllde rummet.Arum var söt som alltid.Det bjöds på buffé, men jag tror att folk var för upptagna med att mingla.I väntan på tårtan.De hade en pool som man inte fick bada i.Och utsikt över roppongi.Nedanför satt Mattias och Yuri med kameran i högsta hugg.Och in kommer en tårta gjord på blåbär med den svenska flaggan.

Efter att ha matat varandra med tårta var det dags för Mattias att hålla tal.Hanakos klänning var en dröm i pärlor och crepe satin.

Brudgummen och Mattias som har varit vänner sedan frösta klass. 17 år! Kan ni tänke er!Jonas var där med sin flickvän Saki chan.

Jag ville också ha min beskärda del av brudgummen.

Till eventet bar jag en klänning från 40-talet som jag älskar (förutom att dragkedjan vrider sig åt sidan hela tiden).Bruden med sina stiliga föräldrar i kimono.Till sist var det dags att kasta buketten, någonting jag sett fram emot då det liksom inte fanns npgon annan utväg för singel tjejerna att hoppa i poolen. Dock hade själva kastandet av buketten bytts ut mot band som delades ut till de förväntansfulla på den nedre våningen.När alla band hade delats ut släppte bruden på banden och den vars band var knytet till buketten kan skatta sig glad åt att den kommer att gifta sig inom ett år.

När klockan slog sex tackade jag för mig och lovade Kristoffer att vi snart måste ses igen på en picknick i Yoyogi.Jonas kände inte att det var dags att åka hem än så Jonas, Saki chan och jag gick vidare för att dricka öl och äta edamame bönor. Efter två timmars disskuterande av bland annat utseendefixering så kände vi att det var dags att röra på oss. Jag, som hade börjat dagen med att åka förbi skolan på morgonen, sa hej då till Jonas och Saki som åkte vidare till Yoyogi parken.  Jag hade nämligen ett paket i väskan som väntade på att öppnas. The ladies fick varsin gåva när de lämnade festen ihopslaget till den svenska flaggan.I paketet låg en sakura mönstrad rosa scarf prfekt att ta med sig nästa vår på hanami picknickar.

Jack cafe

Ok. Nu börar en liten uppdatering från de senaste veckorna. Först ville jag visa er lite bilder från eventet ”Juke joint” som Kayo san och Tomonari san anordnade på Jack cafe i Yokohama. Det är ett café/Diner som även har ett livehouse i källaren. Bästa konceptet! Ha en trevlig middag vid havet och sedan dansa natten lång! Vi var förvisso ganska sena till eventet och hade inte nöjet att testa dinern men det får bli en annan gång!

Jag började kvällen med att möta upp Oka chan för att gå till klubben California surf(?) på Heavy Sick i Hatagaya. Wataru spelade nämligen med sitt band där och Oka chans kille Joji san hoppade in på gitarr då Shingo (deras gitarrist) inte kunde ta ledigt från jobbet på Okinawa där han numera bor.

Oka chan och Mei chan.

Efter spelningen övertalade vi Oka chan att följa med oss till Yokohama för att gå på Juke joint och dansa istället för att åka hem och ladda inför nästa dags studier. Eller ja, det var snarae Go san som övertalade henne. Jag och Mei kände oss skyldiga utifall hennes prov skulle få dåliga resultat på grund av det s¨vi köpte en dryck till henne så att hon inte skulle vara så trött dagen efter. Jag och Mei åkte med Oka chan i hennes bil medan e andra åkte med Go san. Efter kanske en timmes bilfärd var vi äntligen framme.Oka chan med cola i glasflaska.Vi dansade till morgonen och åkte sedan hem med Go san och Mei chan. Det var så himla skönt att dansa bort all stress efter att inte varit ute på flera månader!

Nattsvart himmel och skyskrapor.

Igår var jag alltså ute för första gången på månader. Det är 3-dagars helg eftersom det är havets dag på måndag (imorgon). Så jag tyckte att jag förtjänade att gå ut och dansa av mig lite grann.

Wataru kom förbi mig efter jobbet. Jag drack en red bull (är inte van att vara vaken frivilligt efter tio) och sedan hoppade vi på vara cyklar med Shinjukus klub Wire som mål.Bara färden dit var som att vara på ett äventyr. Bara jag och W. Under nattsvart himmel med bara gatulamporna och lysena från skyskraporna att guida oss, cyklade vi genom vad som kändes som en spökstad.  Det är i sekunder som dessa som jag ännu en gång påminns om varför jag sliter så hårt med att få vara kvar. Det finns inget vackrare än natt-Tokyo.När vi kom fram till klubben var Mei chan där, redo att beställa i baren!Det första jag gjorde var att beställa en red bull vodka, då jag var rädd att min kropp skulle kollapsa av att dansa till morgonen. Wataru tyckte att jag var lite väl tidigt ute med en sådan drink men efter att jag beställt så hängde alla på med samma sak. Alla utom Wataru som höl sig till sin öl.Tomonari san dj’ade bara i 30 minuter kanske så det blev lite mindre dans än tänkt. Jag dansade dock nästan non stop under den lilla perioden med undantag för en låt eller två då jag var tvungen att hämta andan. Det var ett blandat event med allt från 50-tl rock’n’roll till indiepop. Runt halv fyra spelade de reagge, men då kände jag att det var dags att cykla hem.

Idag är en ny dag och jag har massor av ärenden att uträtta. Först ut är lite shop research! Hej hopp!

Tanjoubi omedetou gozaimasu!

Den 23e Maj fyllde Wataru år. Det firade vi genom att åka till Asakamitsuke och fira på pubben som Go san jobbar på.Vi började kvällen med bubbel.

Och gick sedan vidare till öl.Jag beställde in en Tekate såklart.Sedan åt vi god och väldigt blandad mat. Jag blev förvånad att jag tyckte om lamm i tomat och böngryta, kockens rekomendation. Jag gillar ju inte lamm vanligtvis men det här var väldigt gott, trots att det smakade lite kofta!Go san hade som överraskning bett kocken att göra en dessert till Wataru. Jag älskar hur nöjd han ser ut att vara på bilden.Efter att ha delat på desseren och alla andra gäster gått hem för kvällen stängde Go san pubben och delade en flaska vin med oss. Jag och Wataru, lite sallongis (ok, mest jag på grund av att jag bara sovit 3 timmar den natten!) åkte hem till Sasazuka och somnade med kläderna på. Jag som hade tänkt stiga upp tidigt för att förbereda mig inför mönsterkonstruktions-lektionen försov mig ungefär en timme och spenderade timmen innan jag skulle gå med att stress sy fickorna till min kappa. Frukosten slängde jag i mig på 5 minuter och sedan var det att rusa iväg till skolan. Fin kväll var det dock! Wataru var nöd med kvällen och det är vad som räknas!

Extra Vaganza

Förra helgen var jag på Garden där de höll eventet extra vaganza. Jag som satt hemma och sydde kom inte dit först halv ett tiden trots att det började klockan sex. Men med tanke på att det höll på till morgonen så kändes det som en ganska bra ide såhär i efterhand. Hade nog aldrig orkat vara ute från sex på kvällen till fem på morgonen. För er som undrar så såg kvällen ut såhär.Dai chang sträcker sig efter min kamera.Jag hade på mig leopard kvällen till ära.

Jag hann se ett band, det sista för kvällen men det gjorde inte så mycket. Jag kommer bara för att dricka öl och dansa ändå!Nico  hade en stödjande ”Kom igen Ibaraki!” (ett av de värre drabbde områdena efter jordbävningen och tsunamin) skrivet på en lapp fastklistard på ryggen.

När klockan var fem sa jag hej då till alla som fortfarande dansade och cyklade hem genom ett Shimokitazawa fyllt av fågelkvitter.

A meeting with the gods

I söndags ringde Kento mig och frågade om inte jag ville följa med honom på Written afterwards visning. Jag tackar aldrig nej när det är tillställningar inom det område jag studerar. Det var dock en väldigt speciell visning, om man nu kan kalla det för det.När man kom in i rummet stod det ett runt bord i mitten fyllt med muffins och jellybeans till gästerna.Hängde godishus i taket gjorde det också. De fick man dock inte äte.På plats hittade vi en senpai från Esmod.Kvällen till ära hade han på sig ett smycke från sin avslutningskollektion.Kento.

Medan vi väntade på att visningen skulle börja visade de en egenklippt film. Till slut dimmades musiken ner och en ängel visade sig på duken. Ängeln sade att man skulle titta på sina välkommstkort som man fick på vägen in. Innehöll de bokstäverna E(den), A,R,T, H(eaven) så var man en av de utvalada (notera hur bokstäverna formar ‘earth’). Jag hade bokstaven A som  ‘art’ och fick gå in tidigare. De utvalda samlades nedanför en trappa och fick till slut komma upp till vad vi trodde var visningsrummet. Designer bad oss att ställa ifrån oss våra väskor och berättade för oss att vi skulle ingå i visningen, eller rättare sagt Vi var Visningen. Vi fick i uppdrag att gå ut på catwalken son var prydd med blommor och tyll. Som åskådare satt gudar inledda i halsdukar runt sina privata delar. När det äntligen blev min tur gick jag upp för trappstegen och ut på catwalken. Omringad av gudar med käppar som de bankade i marken med gick jag med stadiga fötter fram till ljuskällan. Vid slutet fick jag syn på små barn-änglar med kameror. Rakt fram fanns en stor kamera som filmade allt. Jag klarade mig från att ramla vilket kändes skönt då jag var ganska säker på att de väntande gästerna nedanför såg vår lille ‘show’. När vi var färdiga fick vi veta att det vi hade på oss skulle vara bas för 2012 ss. Allt var noga uträknat då det var 2011 5/5 (5/5 som då även skulle kunna ses som s/s). Fyndigt! När vi var färdiga fick vi gå ner och beblanda oss med de vanliga dödliga igen. Men det dröjde inte länge förn vi alla samlades igen och leddes upp för trapporna till showrummet. Den här gången fick alla gå på runway’en. Runt oss satt gudarna som förut, den här gången en aning trötta. Den här gången skulle man gå ner för scenen och ställa sig bakom gudarna för att tillsammasn åskåda de som var kvar. När alla stod bakom gudarna fick vi i uppgift att gå tillbaka igen.Ännu en gång stod vi i mottagningsrummet och väntade på vad som skulle hända näst. En sista gång bad de oss att gå upp för trapporna och ut på catwalken. Den här gången var gudarna borta en nödutgång öppen. Kvar var kors inlindade i halsdukar, som antagligen var ‘kollektionen’. Alla gick lite smått snopna till slutet av scenen och ut genom nödutgången vars trappor ledde ut på gatan. Där blev jag streetsnappad och sedan åkte vi hem.

Det var på ett sätt en liten besvikelse att det inte var en ‘riktig’ show men på samma sätt intressant att de satte åskådarna på catwalken och ‘modellerna’ bland åskådarna vilket jag tror var en antydan till att vi borde byta fokus från alla trender som på något sätt bestäms åt oss och istället se vår egen del i det hela. Det hela var lite för långt enligt min mening. Det hade räckt med att gå nedanför catwalken två gånger, men det var ett intressant sätt att byta fokus, även om det kändes lite för uttänkt och långdraget.

In the garden of serenity

I onsdags var jag så trött på att behöva vara inne när det är skinande sol ute så jag tog cykeln till Hanegi kouen i närheten av vårt gamla settan-kollektiv.

Så himla fin park! Vi bodde bara någon minut från parken så jag brukade jobba där om kvällarna när jag kommit hem från skolan.

Det spelades baseball.Precis här, runt baseballplanen, brukade jag springa.Det var många som njöt av att sitta på parkbänkarna i havet av blommor.

Här brukade vi alltid sitta när vi hade picknick.Jag satte mig ner på den finaste platsen jag knde hitta och åt min glass som jag köpte på vägen. Sedan satt jag i några timmar och bara filosferade, drack kaffe och skissade.

När klockan slog fyra var det dags att röra på sig kände jag och cyklade samma väg som jag brukade göra för två år sedan till Shimikitazawa. Jag började med att gå runt i second hand butiker för att hitte en födelsedagsnpresent till min lillebror och gick sedan förbi Explosion och sa hej. En klasskompis till mig hade en utställning vid södra sidan hela veckan ut så jag tänkte att det kunde vara trevligt att gå förbi och säge hej.

Phimotica, som installationen heter hade Maruyama kun (killen till höger) gjort tillsammans med en vän (dock inte han på bilden. Tror jag i alla fall..). De små figurerna hade de fått målade av dagisbarn men resten av sakerna hade de gjort själva. Jag tolkade utställningen som ett ifrågasättande av hur man (läs Japan) uppfostrar sina barn, vad man ställer för krav och vad man ger dem för värderingar och normer. För det är ju så att vi formar barnen innan de hunnit ta reda på vilka de är, både i ett genusperspektiv och som individer. I Japan regerar gruppen, inte individen. I Japan är det även vanligt att föräldrarna väljer den väg som barnen ska gå, vad de ska studera och så vidare. Jag disskuterade dock inte mina tolkningar med Maruyama kun men jag ska nog fråga honom lite vad hans tanke bakom utställningen var. Det är ju väldigt troligt att han vill lägga det hos betraktaren men det vore intressant att höra vad han har för tankar om det hela. Vännen till vänster kom förbi med heiniken som vi delade på. Efter att ha pratat om jobbansökan tillräckligt länge cyklade jag hem och joggade. Sedan var jag alldeles för trött att fortsätta med någonting av vad jag tänkt göra så det blev en tidig kväll.